Kära Dagbok

Vi lät fiskar äta bort ostkanterna från våra skabbiga fotsulor!

2012-02-20T21:50:00.002-08:00

Har blir mina fötter fina. Läs om det längre ner!

En vanlig kväll efter en tur med moppen på Phu Quoc

Igår var en av de roligaste dagarna på vår långa resa, som varit underbar som helhet, vilket är anledningen till att jag aldrig kommit mig för att skriva något här. Det har liksom bara varit frid och fröjd med väsldens bästa och roligaste reskompisar och marknader där allt kostar typ 3 kronor och solnedgångar och stränder där sanden är som vaniljsocker och snäckorna stora som planeter!
Att lägga upp en inlägg om hur grymt allt är kändes liksom inte passande för bloggen.. det är ju ingen resblogg eller skrytblogg om ett coolt liv! och varför får man bara lust att skriva när man är deppig eller vill klaga?

Jag har iof två saker jag kan klaga på nu när jag tänker tillbaka på resan, båda har med skit att göra på olika sätt:

Jag beställde in en glass som var rutten (fatta skämd glass!!) i Can Tho, som alla smakade av för att se om den verkligen var rutten, och därför fick alla sedan gå och köpa billig whiskey som vi bälgade i oss kl 11 på förmiddagen för att döda bakterierna och den skämda smaken som kom upp i rapar från allas upprörda magar. Den hette wedding float och var jättevacker, vilket gjorde det så bisarrt att den samtidigt kunde smaka avföring!

Och sen hade vi ett problem med att det luktade skit/avlopp i vår executive suite på hotellet Aqua Boutique i Phnom Penh och det blev bara värre och värre för var dag. Men det ordnade till slut ägaren mr. Lina som är en mycket bra värd, men som ljuger lite hit och dit när han hamnar i problem.. så att han säger sånt som är tillfredsställande för stunden men som inte stämmer typ "ja vi har ett rum åt er imorgon" när han inte har det. Detta skapade vissa problem för våra kompisar som inte hade bokat på nätet, för när man har bokad genom agoda är man av mr. Lina en prioriterad gäst.

Angkor Wat som det såg ut igår

Så skulle jag ju berätta om igår!
Jag, Elin, Maya och Kim var i Siem Reap och kollade på ett av världens sju underverk, det som skulle bli paradiset på jorden, Angkor Wat och några andra ruiner.
Dessa har jag redan sett för två år sedan men jag kan helt enkelt inte få nog av urgamla stenhögar!
Jag beställde en guide också för annars vet jag liksom aldrig var jag egentligen ska titta, för det är inget litet ställe, och man vill ju veta vad allt det ingraverade på väggarna föreställer.

Maya fotar en apa som dricker ur en vattenflaska

Elin och Björn bland gudarna

Jag och Elin på en kvinnlig elefant som var jätterar!

Kims och Björns fötter rensas av fiskstimmet!

Vi fick se lite apor, sitta på en elefant, och efter middagen det allra bästa: Jag, Kim och Björn satte våra fötter i den Kambodjanska versionen av "baby foot" ett akvarium med fiskar som äter upp ens skithud!!!!

Det var helt magiskt skönt. Jag satt och blundade medan oförskämda turister tog kort på oss. Det kändes som att fiskarna kysste en och gjorde små sugmärken. Jag vet inte om de ens hade tänder. De hade små runda munnar som de såg ut att suga bort ens gamla skabb med. Tänk vad skönt att det finns några som gillar ens fötter ens! Jag rekommenderar metoden varmt. Kostnad $ 3.

Ensam är den som avfärdar sockerberoende

2012-02-18T05:44:00.000-08:00

Idag har jag åter igen blandat mig i en diskussion om sockerberoende. Det borde jag egentligen inte göra för jag har gjort mig erfarenheten att det är ett mycket känsligt ämne och att säga att sockerberoende är en bluff eller fel namn på det faktum att många människor har svårt att sluta äta föda med socker i.

Jag tycker att de som hävdar att det finns ett äkta sockerberoende missar helheten (evolutionen, varför man vill äta en sötsak, det psykiska) och glömmer vad som egentligen definierar ordet beroende.

Tyvärr har folk alltid själva märkt hur sockerberoende de blir om de köper en chokladbit att de inte vill höra annat. Jag tycker aldrig man kan prata lättsamt om den här frågan. Det är som att hävda att jorden är platt! När jag säger att jag tycker folk som har kliniker för sockerberoende är kvacksalvare brukar jag få veta så mycket hut att man kunde tro jag hade sagt till den andra att den har bullfitta typ! Folk tror alltså i allmänhet att vitt socker är likställt med bensin när det kommer till riskerna vid intag! Det är i alla fall så det känns efter de erfarenheter jag gjort mig. En tjej tog t.o.m. bort mig från facebook för att jag inte "trodde på" sockerberoende, vilket hennes kusin som var läkare hävdade fanns (och därför lät hon, läkaren, inte sina barn dricka mjölk som innehåller farligt mjölksocker).

Jag läste en artikel i friskispressen om sockerberoende i december som jag tyckte var bra. En "livscoach" pratade om hur hon hjälpte sina klienter ta sig ur sina svåra beroenden på ena sidan av uppslaget. På det andra berättade en doktor att hon tyckte det lät väldigt konstigt att livscoachens patienter spydde av abstinens om de inte fick socker i sig och om sockrets betydelse för kosten i verkligheten.. eller hur jag ska formulera det. Typ såhär:

"Socker bidrar till att göra maten smaklig och är i måttliga
mängder inte skadligt. Ett högt intag av godis och söta drycker kan ge näringsbrist om de söta livsmedlen ersätter näringsrik mat. Om de söta livsmedlen istället läggs till den vanliga
maten leder detta till ett ökat energiintag med övervikt som
följd. Detta är ett allvarligt folkhälsoproblem, men skall inte
blandas samman med de mycket svaga bevis för att sockerberoende hos människa verkligen existerar".

Det här citatet har jag dock tagit från läkartidningen nr 21 2005, volym 102.

Där finns en artikel som kritiserar en helt snurrig studie av en forskare som desperat vill bevisa att sockerberoende finns hos människan fast det inte går! Om nån vill läsa:
http://www.lakartidningen.se/store/articlepdf/1/1183/1630_1631.pdf

Den här gamla artikeln tycker jag också är rätt bra: http://www.aftonbladet.se/incoming/article10673827.ab hur många har du träffat som inte kan sluta äta sockerbitar liksom? Och som behöver fler sockerbitar varje dag pga ökad tolerans?

Jag är en person som äter och dricker mycket socker. Jag vet precis varför: Det hjälper mig att fokusera min uppmärksamhet. Ibland muntrar det upp mig när jag är ledsen också, om det kommer som en färgglad cupcake. Jag är inte sugen på det alltid. Vissa dagar vill jag inte äta det alls. Det är mycket tydligt för mig att det finns ett samband mellan trötthet och inköp av godis för mig. Jag kan dock inte tänka mig något vidrigare än att äta en sockerbit! Fy fan! Och fatta vad äckligt med för sött kaffe eller vad som helst som är föööör sött. Det är som när nåt är för salt.. oätligt!

Att jag inte är överviktig beror troligtvis på att min kropp reglerar mättnadskänslorna efter mitt kaloriintag, vilket många normalt fungerande kroppar gör. Jag har inte heller någon näringsbrist så jag verkar inte vara så illa ute, trots min dagliga läsk. Jag tror att jag kommer äta mindre socker när jag kommer in i regelbunden medicinering mot min adhd, men jag vill inte sluta äta det! Bakverk är vackra. Socker sätter en guldkant på vardagen ibland.

Den här definitionen av beroende finns i en artikel om sockerberoende från sund.nu: "Beroende beskrivs som en tillvänjning med ökad tolerans, det vill säga att kroppen kräver mer och mer av det beroendeframkallande ämnet för att uppnå samma effekt. Ett begär uppstår. Om ämnet som orsakar beroendet tas bort uppkommer abstinens"

Om man äter en chokladkaka idag kommer man alltså att behöva två imorgon osv. Slutar man sedan helt tvärt med att äta chokladkakor kommer man att må mycket dåligt, så dåligt att man kanske måste hållas inlåst för att kunna låta bli att ta sig en chokladkaka igen.

Jag tror att "sockerberoende" är ett ord som används felaktigt för att förklara att folk använder livsmedel för att de mår dåligt/är trötta/är ensamma/stressade. Att äta överhuvud taget är ångestdämpande och ger ibland en snabb uppiggande effekt. Vi behöver må bra av att äta för vår fortlevnad! Äta är också förknippat med det sociala. Kanske kan ätande få bli en kompensation för att vara med en annan människa ibland när ingen har tid att träffa en?
Tröstätande - det tror jag på! Det handlar om något psykiskt. Det är inte ett fysiskt beroende som det som kan uppstå om man tar heroin!

Socker är inte farligt. Men det finns ofta i livsmedel som är kaloririka, så om man inte äter mindre av annat kan man bli tjock. Det säger sig självt. Sockrets positiva egenskaper som att göra något underbart gott och att hjälpa en fokusera när det behövs.. är inte de värda något? Kan inte socker få slippa giftstämpeln och få börja vara vad det egentligen är någon gång?

Socker kommer också med saker som är nyttiga förresten! Som bär till exempel, som människor kanske inte skulle äta annars. Kanske finns sockret där för att det fyller en funktion? Kanske tycker vi människor om det för att detta också evolutionärt fyller en funktion?

Babben Larsson, offentligt "sockerberoende"
citat: "socker är ett farligt gift som översvämmar alla stift"

Berätta inte det här för någon!

2012-01-14T16:37:00.001-08:00

När jag kom hem från Florida i morse hände någonting som jag inte hade räknat med och som gör att min mage knorrar och gnisslar för jag har blivit orolig. Jag grät, sen sov jag för jag hade inte sovit mycket på flyget, sen gick jag upp på eftermiddagen och grät igen.

Jag hittade ett brev från mitt universitet i hallen. Jag blev glad. Antog att det var mitt psykologexamensbevis som hade kommit eller något sådant.

Brevet innehöll ett försättsblad från någon "studiekoordinator" på mitt universitet där det stod "Här kommer bedömningen på din examensuppsats MVH..."

Sedan följde en 5 sidor lång diss av min uppsats undertecknad min handledare och en manlig censor (En man inte har träffat som ska bedöma ens uppsats).

Jag blev så chockad att jag inte kunde få fram ett ljud först. Jag trodde min uppsats var så bra, jättebra, den bästa jag skrivit. Men i min handledares ord framstod det som att jag inte gjort ett rätt förutom att strukturera bra (något som mamma hjälpte mig med för jag har väldigt svårt att organisera). Jag sa vad som stod i brevet till Björn och befallde "berätta inte det här för någon". Han såg frågande ut. Men jag skämdes för jag känner att jag nog är dum i huvudet och i vilket fall sämre än alla jag pluggade med och alla andra som läst på universitetet, som jag känner.

Jag jobbade i mer än ett halvår med uppsatsen och det tog hårt på mig. Egentligen ett helt år för jag började med två andra frågeställningar innan jag bestämde mig för den jag skrev uppsatsen utifrån.

I slutet hade jag magkatarr, ständig huvudvärk, ryggproblem.. allt möjligt som bara försvann någon vecka efter inlämningen när stressen hade lagt sig.

Mamma tyckte också uppsatsen var jättebra. Och både jag och mamma har stor erfarenhet av uppsatser. Hon är utbildad till leg sjukgymnast,

leg (säger man så?) civilingengör och leg psykoterapeut och jag har ju min psykologiutbildning bakom mig där jag har skrivit i alla fall en uppsats på 75 sidor förut (och måga mindre). Efter det blev jag utbränd men jag fick i alla fall mvg, 1st som det heter på engelska.

På den här uppsatsen fick jag 0. NOLL. Jag känner mig så dum, så förkrossad. Min handledare gav skenet av att allt var i sin ordning sista gången vi träffades. Jag åkte ner till Köpenhamn 6 gånger under hösten för att träffa honom. Varför sa han aldrig något om de sidor jag lämnade in då?

Han skriver i kritiken att han saknar "ungdomsteori" och mer genusteori.. varför sa han inte det då? Det kanske beror på att det krävs av en att man ska komma på sådant själv? Att dra in det? Men då är jag för dum. om det är det som krävs. Dessutom gjorde jag en lingvistisk analys.. jag ville göra en uppsats inom socialpsykologi för att det är intressant men jag kunde ingenting om de kvalitativa forskningsmetoderna och här står jag nu. Med betyget NOLL.

Jag har kämpat mig igenom utbildningen och det svåra har varit uppsatserna. Att plugga inför prov är jag jättebra på och jag anstränger mig alltid mycket för att göra mitt bästa och har en bra teknik när jag pluggar som gör att jag minns information. Uppsatserna kräver att organisera information och planera... ett område som är känt för att inte fungera alls hos oss med adhd. Det är väl därför det alltid har blivit djupa hål i livet när jag skrivit uppsats. Jag försöker och försöker. Till slut brukar jag lyckas men då är alla krafter slut. Jag har försummat allt roligt som att rita eller träffa kompisar för att det tar så mycket kraft av mig att skriva en uppsats.

Vad ska jag göra nu? Jag får skriva en ny uppsats. jag får ta ett till år. Jag vet inte om jag kommer lyckas men jag har ju inget val!

Min handledare ska jag skicka in klagomål om. Nån skit ska han ha. fast det hjälper ju inte mig! Jag hade behövt en handledare som hjälpte mig och vägledde mig förra året, när jag var på väg åt fel håll!

Jag vet inte om någon orkar läsa sånt här gnäll? Jag känner ingen som har misslyckats med något sånt här. Alla jag läste med fixade sina masteruppsatser. Alla mina vänner har klarat det. Jag kan inte låta bli att känna mig sämre och skämmas. Speciellt för att jag trodde att min uppsats var så bra. Så var det bara skit. 80 sidor skit.

Det värsta är att jag inte vet vem jag ska prata med om detta på universitetet, och det är så svårt att kommunicera med danskarna. Jag får alltid känslan av att de inte vill ha en där och irriterar sig på att man inte kan danska. Engelska är de sällan bra på heller. Vad dum jag var som tog beslutet att läsa där. Allt annat hade varit bättre än detta.

Jag är så ledsen för det här. Det tar nog lite tid innan jag har ställt in mig på hur det är. Att jag måste göra om. Kanske en hel uppsats för det verkar vara så det fungerar där.

Som tur är har jag en termin csn-lån kvar att ta ut. Som om det var ödet.

"ööhöou sometimes i get a good feeling"

2012-01-14T15:25:00.000-08:00

Har ni hört den där refrängen jag citerar i titeln till det här inlägget? Den spelades överallt i Florida där jag just var. Jag gick runt i art deco-distriktet som ligger vid Miami Beach för att titta på hus från perioden och ständigt spelades "good feeling" med Flo-rida och "we found love" med Rihanna. Jag tyckte det var ett sammanträffande att jag var i Florida och hade en good feeling samtidigt som jag hörde "a good feeling" med Flo-rida. För övrigt ligger både den låten och låten med Rihanna på min gymlista just nu, men jag börjar tröttna på den sistnämnda. Jag styrketränar mest. Det är skönt. Det märks så snabbt att man blir starkare, och man kan göra det i den takt man själv vill istället för att apa efter någon hysterisk jympaledare som luktar vitlök.

Här är några fina hus från art deco district: Jag gillar typsnitten på skyltarna, färgerna och formerna, som runda fönster. Och ränder på husen. Tyvärr lyckades jag inte fota de allra finaste. Jag gick och babblade och hade inte kameran till hands hela tiden.

Det var poppis att dekorera trädgården med flamingos då på 20-30-talet vad jag förstår. Fast den här stod utanför ett ställe som hette pelican så det är kanske ingen flamingo. Men den är säkert original art deco.

Det fanns vackra hus i Key West också. Dit vill jag allra mest åka igen. Det ligger närmre Havana än Miami. Amerikas mest sydliga punkt finns där.

Den första bilden visar det hus Ernest Hemingway bodde i när han var på Key West. Han bodde liksom inte där hela livet men ett bra tag. Han var väl ungefär medelålders när han köpte huset.

Hemingway hade en massa djur på väggarna i sitt arbetsrum, ett av vilka jag har ritat av på den översta bilden. På alla andra väggar hade han bilder på djur han hade skjutit eller stora fiskar han skrytsamt höll upp.

Han verkar ha varit så extremt macho och osoft med alla sina erövringar (djur och kvinnor) men jag har ju inte träffat honom så man vet aldrig. Han hade ju sina "demoner". Det är svårt att ändå inte tycka om folk, levande eller döda, som har kämpat med sina demoner. Så fort jag hör att dom har kämpat och varit ledsna så ser jag dem i ett mildare ljus.

De här husen ovan låg nära det hotell vi bodde på. Jag älskar hus med torn, och tyckte om att huset (till höger) var lila. Alla vackra färger husen hade fick dem att se ut som stora presenter.

Det var så hett och vackert på stränderna där i Key West. och så nära Karibien. Varför åker alla amerikanska superkändisar till Saint Barts när dom har Key West i sitt eget land liksom? Men jag vill förstås åka till Saint-Barthélemy jag med om jag får chansen. Bara för att David Letterman gör det.

Jag hade längtat så länge till den här resan och den uppfyllde alla mina förväntningar. Det var så härligt! (Förutom vissa moments när min mammas karl inte var så lätt att hantera.. alltså jag har så svårt med vissa manliga 40-talister).

Jag vet inte om jag klarar att bo så långt från solen så stor del av året som jag gör nu. Så länge jag och min familj har råd att åka bort klarar jag det väl förstås. Men det är liksom inte bra för en med allt mörkret.

Vilket jävla år! borde antecknat allt.

2011-12-31T08:35:00.000-08:00

Här sitter jag och målar naglarna med håret rullat och gud vet allt. idag är det åter igen en av mina favoritdagar om året (nyårsafton, julafton, nyårsafton, midsommarafton & min födelsedag). Ja för jag gillar när folk är glada och har gjort i ordning sig och ska vara tillsammans. Och när det är fint hemma eller i alla fall lite annorlunda! Typ julstjärnor och andra färger.

Bakom mig ligger min resväska som jag börjat packa för nästa vecka ska jag till Florida och sen hem och sen Vietnam i en månad. Vilket jävla lyxliv.

Hur ska jag tänka om 2011 när jag blir gammal? Ja just fan då gav jag ut min första serieroman och fick veta att jag hade adhd. Då träffade jag morfar kommer jag nog säga till mina barnbarn. vi träffades på facebookchatten dagen innan nyårsafton och sen tog det väl en månad innan vi var ihop. Han e skitbra fast sur och seg ibland förstås... som en vanlig gubbe liksom.

Gud vad kul det var på julafton förresten. Man kommer in i stugan och där står mamma i SVERIGES NATIONALDRÄKT! Björn hade inte klätt upp sig alls så han rusade tillbaka in i lillstugan. En kvart senare kommer han tillbaka i en glansig kostym med en fejk versace-skjorta under, hahaha! ala lady Gaga, ja ni fattar. Själv visste jag ju att mamma kräver uppstyrd klädsel från kl 15 på julafton så jag hade en julröd second handklänning jag hittade där och några av mormors gamla 70-talssmycken från finland. Snygg förstås!

Ah nu måste jag rusa. Gott nytt ÅÅÅÅR!

Julbordet

2011-12-22T07:02:00.000-08:00

Jag har mått superbra sedan jag skrev sist. Jag tog en och en halv lugnande tablett efter jag skrev inlägget i måndags och la mig och sov. När jag vaknade på eftermiddagen kände jag mig som jag brukar för det mesta. Sen var jag och Björn och handlade julklappar och åt glass i gallerian. Det var roligt och jag kände mig kär och glad.

Iförrgår var det dags för Kartagos årliga julbord som är det bästa med Kartago och ett av årets höjdpunkter egentligen. Först äter man på Enskede Värdshus där de har det bästa efterrättsbordet någonsin!! och sen går man till Roffe där det är fest och man kan prata med alla svenska serietecknare man nånsin har hört talas om (utom de på Galago etc). Här är en liten teckning av julbordet från min dagbok men jag orkade bara rita 2 av borden. Vi satt vid bordet för de som kom för sent (vi var 30 min sena) och bakom oss var "veteranbordet".

(klicka på den)

Plötsligt började några spela livemusik hemma hos Roffe. Det var "Farbror Fläsk" från tårtan på piano och Jan Lööf på saxofon. Jan Lööf spelade ju den långe i tårtan för de som inte vet! Lena Ackebo sjöng vilket gjorde stjärnor i ögonen på Björn. Janne Stenmark skrek "mer Kinks". Jag fattade typ inte vad det var för låtar som spelades men det var kul att kolla på.

Här är bandet! Jag är ingen mästerfotograf direkt men men.

Bilder frånEnskede Värdshus:

Ovan syns unga karriärsmänniskor-bordet: En otäck tomte, bakom där är Thomas Olsson och hans syrra och Martin Kellerman och hans kompis Lars.

Sen ankomst-bordet: Kerold Klang, Sara Olausson och Björn

En kort romans

2011-12-19T03:42:00.001-08:00

Jaha ni. Här ligger jag i sängen och vänta på att min kille ska vakna men han sover TUUUNGT än. Han har inte frågat hur det har gått för mig på mottagningen i morse än men det är skönt att han inte gör så stor grej av det. Han är min jävla klippa.. och på så sätt lyfter han tyngd från min mammas axlar, för hon var den enda klippan innan. Jag behöver klippor för att jag är som jag är. Jag blir inte vuxen i det avseendet att jag kan trösta mig när jag är livrädd.

Ända sedan min första riktiga pojkvän som jag hade i tjugoårsåldern dumpade mig när jag fick en svår ångestattack efter att ha försökt sätta in en medicin (antidepp av sorten ssri har funkat skit för mig) har jag varit rädd för att bli lämnad när det brakar ihop för mig. Men min snubbe gör inte så. Det verkar inte finnas i hans världsbild. Han kan inte fatta hur mitt ex gjorde så den gången. Han den tidigare bara flydde till sin hemstad och sa upp kontakten när jag hade det som värst. För ”han mådde inte bra av att jag mådde dåligt”. Och jag förstår att min nuvarande pojkvän inte fattar det för jag känner ju honom och hans familj. Dom är ett team och att lita på. Kärleksförklaringar avslutar även de kortaste samtal mellan familjemedlemmarna. Och min kille är lojal och beskyddar en från orättvisor när man är svag. Och sån är jag med. Det är väl delvis kopplat till min aggressivitet men också min avsky av orättvisor.

Jag blev tvungen att åka till akuten igår för jag pulsade högt som fan: 120-130, utan att ha tagit ritalin ens. Och detta var när jag låg ner dessutom. Inte normalt. Jag fick min första riktiga panikattack tror jag. Men jag trodde jag dog på väg in till akuten. EKG:t var normalt förutom pulsen som låg på 113 då, inne hos sjuksköterskorna.
Mitt blod visade på förhöjda värden av vita blodkroppar (jag tror man kallar dem det) vilket indikerar att jag är stressad. Jag svimmade på britsen för jag såg hur sköterskorna kollade på varandra när ekg:t kom ut ur maskinen och de såg inte alls lugna ut och den ena sprang ut för att visa doktorn. Så jag kände det där jag känner igen sedan förr, när jag rest mig upp för snabbt, att hörseln avtar och det susar, och synen blir dimmig. Så minns jag inte om det gick någon tid men plötsligt låg jag nerlutad på britsen så blod skulle flyta ut i huvudet.
Jag ropade till min kille att jag älskar honom och mamma och pappa och han rynkade ögonbrynen och sa surt åt mig att lägga av för du kommer inte dö nu. Men jag var osäker än. Det är bra att han är sådär. Han får mig att fatta när jag gör för stor sak av något.

Hur fan kan hon vara stressad, hon är väl ledig nu tänker ni kanske?

Jag tror att det är hela grejen med diagnosen jag just fick. ADHD – vad betyder det? Hiv-ångesten jag hade 2007, var det verkligen att jag drabbades av tvång eller var det en del av adhd:n som gör att jag inte kan hålla tillbaka impulser (dvs trycka undan tankar). Oro är förknippat med adhd och oro är ju repetitiva tankar. Har jag bara Adhd eller har jag mer? Hur hjälper jag mig bäst nu när jag ska leva med det här? För jag vill leva bra och jag slutar inte kämpa förrän det är så. Jag vill älska livet.

Typ inblick i min hjärna: En strof från en låt (vilken skit som helst som jag hörde senast) går på repeat medan jag funderar på dagens göromål, vad jag bör börja med, hur jag mår, hur mina älskade mår samt glimtar av samtal från gårdagen som också går på repeat. Särskilt om jag kände att ”där var jag rolig.. huvet på spiken”.. då ska vad jag sa och hur den andra reagerade repeteras i bakgrunden hela tiden samtidigt som övriga processer. Allt överlappar.. utom när jag tar ritalin. Men då skjuter pulsen i höjden och jag blir rädd.

I alla fall. Eftersom min puls börjat skena och ritalinet har dåliga interaktioner med min andra medicin, voxra, så ska jag avvakta med insättningen ett tag nu.
Jag vaknade av hög puls inatt och i förrgår natt och sömnbristen samt oro över hur hjärtat mår har gjort mig lite för skör.

Jag tog inte medicinerna regelbundet som jag ska förra veckan och det bidrog nog till att min kropp fick den här stressreaktionen. Samt det att min läkare inte höll kontakt med mig. Så jag kunde inte fråga honom utan mixtrade själv. Det är hans fel och hans ansvar.. han har brustit. Jag tar inte på mig ett skit av skulden faktiskt.

Nu har jag lugnande medicin som har fått ner mig puls och tänker gå tillbaka till min ursprungsmedicinering tills jag är tillbaka från Vietnam och Florida. Det är ju egentligen något jag visste - att det inte var tillfälle att sätta in ritalin nu. Jag ska bort till länder där ritalin inte får ingå i bagaget och jag behöver ändå ett jobb, så jag har fasta rutiner när jag börjar sätta in medicin. Jobb är ju egentligen lösningen på så mycket. Man har något att göra och man får rutiner, så man lär sig mönstret och inte glömmer sin mat/medicin, samt sover bättre på regelbundna tider.
När det är så sätter jag in det igen. För det hjälpte mig, speciellt med koncentrationen och vakenheten. Men jag kunde inte ta biverkningarna så som det ser ut i mitt liv just nu. Jag blir för rädd när hjärtat bankar.

Adhd-mottagningen

2011-12-14T05:14:00.000-08:00

Jag sitter på adhd- mottagningen dit man måste gå varje vecka medan man sätter in medicinen. Det känns katastrof att jag är bakis första gången jag kommer hit! Kunde jag tänkt på det igår? Det fanns ju julmust på julbordet! Faktum är att jag inte är något stort fan av alkohol men jag tycker om att göra saker på traditionellt sätt. Jag hatar nubbe men tycker det är kul att dricka det! Men idag får jag ångra det för ritalin och alkohol är en dålig kombination. Jag visste inte om jag skulle ta morgondosen idag därför, men jag gjorde det och då fick jag hjärtklappning och skakiga händer. Jag kräver att få träffa min doktor men måste vänta tills kvart i fyra därför och då vet jag inte ens om jag får träffa honom utan det är mer att sjuksköterskan inte kan fråga honom förrän då. Funderar på att söka privat istället! Jag tycker det är under all kritik att de inte ger patienterna något nummer till sin läkare här. Det är deras rutin säger de. Vad är det för jävla rutin? Självklart sitter folk här och bråkar också. Nä nu drar jag.

Banglatown årets bästa ungdomsbok i Svd

2011-12-13T01:54:00.000-08:00

"PER ISRAELSSONS VAL:
Daniela Wilks
Banglatown
Danni reser till London, möter livet, kärleken, storstaden. I sin serieboksdebut framställer Daniela Wilks vuxenblivandets gemensamma erfarenhet, samtidigt som den självreflexiva formen gör förloppet till mycket mer än en serie anekdoter. Sant, helt enkelt."

Där gick MIN (Tack Danni) bok in och blev årets julklapp liksom! Artikeln marknadsförs nämligen också under rubriken "Bästa klapparna". Slå in den i något snyggt! Eller tidningspapper som jag brukar ta eftersom jag alltid har glömt sånt på rulle :-)

länk till artikeln

Guu va fint det är med puderdosor!

2011-12-12T07:34:00.000-08:00

Jag skulle vilja ha ett sminkbord med en stor spegel. Inte för att sminka mig hela dagarna men för att det är så fint att titta på och det finns så fina saker att ha på bordet. Till exempel gamla mönstrade puderdosor. Jag blir skitglad av att titta på dem!

De på bilderna här under är från Etsy.

Tre 20-talsdosor från Etsy här under:

En från 30-talet som finns på etsy
levereras i den här fantastiska asken:

En art nouveau från Etsy
Två från tradera: En med liljekonvalj från sekelskiftet:
En med motiv från London från 20-talet:

Insättning av ritalin dag 3

2011-12-10T11:59:00.000-08:00

Igår kväll slutade det inte som jag skrev. Jag piggnade till när jag blev hungrig halv sju men sen började jag känna mig olustig, hängig, nere, hjärtklappning. Vid nio ungefär kände jag att jag hade fått nog och tog en xanor, vilket är en vid behovsmedicin. Den är vanebildande så jag är alltid sparsam med att ta den. Inom någon minut kändes det som att hjärtat slog lugnare, men det var kanske bara oro/ångest som försvann.

Jag skrev på adhd-forum och till en vän på facebook och de berättade att jag hade trappat upp långt snabbare än de. En trappade upp 10 mg i veckan och den andre 10 mg var 4e dag (tror jag). De tyckte det var konstigt att min doktor inte indikerat hur fort jag skulle trappa upp och jag håller med. Han sa bara att jag skulle ta ungefär fyra gånger om dagen och komma fram till dos själv.

Å andra sidan har jag läst en ny studie där försökspersonerna med adhd fick börja med 70 mg per dag/ 36 mg per dag eller 18 mg per dag. De som började med 70 hade mest biverkningar men fick också snabbare positiva effekter och fler positiva effekter som kunde mätas.

Jag sov väldigt bra både i natt och natten innan. Ännu bättre är att jag var uppe 8-23 igår. Det har jag inte orkat sedan jag var barn om ens då.

Jag tänkte inför idag att jag skulle ta 20 – 10 – 10 men det blev tre gånger 20 ändå för det kändes som att det gick så bra och jag ville så gärna hålla mig pigg hela dagen eftersom jag umgicks med vänner.

Först nu ikväll känner jag någon biverkning. Jag är lite seg i huvudet och var pyttelite yr ett tag. Men ingen huvudvärk eller annat ont någonstans, och jag har god aptit och normal puls.

Jag hoppas jag ska kunna hämma mina impulser nästa gång jag blir arg nu när jag har medicin som gör det möjligt för min hjärna. Det kräver nog övning fast man har medicin, men jag har redan försökt öva på det i kbt och mindfulnesskurser jag gått.

Svårast är det tyvärr att inte bli arg på mamma, trots att hon är mig kärast. Jag tänkte på henne, så tänkte jag på att jag vi nyligen pratade om att de hade renoverat badrummet på övervåningen så otroligt fint och att jag frågade om de inte skulle skaffa ny vattentank eftersom det inte går att fylla det nya badkaret med än till hälften med varmt vatten. Då sa hon att de HADE köpt ny tank i somras, men valt en liten igen!!!! Man kan liksom inte duscha ordentligt varmt 2 på raken men det är visst ok för dem?!! Jag blev arg bara jag tänkte på det. Sådär så man tar sig för pannan och ba ”arrrrgh”. Jag tänkte att jag nog fortfarande skulle ha svårt att inte säga en sur kommentar om vi snackade om det, fast jag äter ritalin.

Så jag får nog jobba på det. Jag får väl köpa en egen tank om det stör mig så mycket liksom!... egentligen.

Sammanfattning ritalin dag 3: Tog 20 x 3 = 60 mg, mindre biverkningar än igår. Var pigg och stabil samt vaken större del av dygnet än jag kunde förut. Men – insåg att ritalin kommer inte att ”ta bort” all adhd. Impulserna finns kvar men jag har större chans att kunna stoppa dem nu och överväga mina reaktioner innan jag agerar.

Ritalin insättning dag 2

2011-12-09T08:42:00.000-08:00

För er som inte vet så ska jag som patient själv hitta rätt dos. Man behöver högre eller lägre dos beroende på hur snabbt man förbränner vad jag förstår. Vissa äter 40 morgon 20 kväll, andra 40 mg fyra gånger per dag osv.

Morgondos 2x10 mg kl 8.30

Hade inte ställt klockan men vaknade av att grannen borrade. Var tvungen att ta allergitabletten atarax 20mg igår natt vid 2 för jag var sömnlös. Men vet inte om det var för att jag sov på dagen eller en biverkning. Kände mig som vanligt trött och seg dagen efter atarax.

Tog 20 mg ritalin med fil och havrefras för det ska minska biverkningarna.

Sedan låg jag i sängen och kände efter i en dryg timme. Jag lyssnade på någon som sopade på gården, klockan och min egen kropp. Jag kan växla mellan ljuden och fokusera så att det andra stängs ute. Det är fantastiskt för mig och känns som att höra bättre helt enkelt.

Idag kan jag dra djupa andetag fast det är en timme efter intag och har inte ont i huvudet som jag brukar ha på mornarna.

Jag har inte hållit på och krafsat med fötterna etc heller som jag brukar göra för att jag inte kan ligga still. Coolt! Jag undrar hur det kommer kännas att se en film nu när jag förhoppningsvis inte måste sy eller rita samtidigt?

Det enda dåliga med mig idag är lite spändhet i bröstkorgen fram och bak på kroppen. Min puls är lite hög, men under 100. Blodtrycket behöver jag inte bekymra mig över tror jag. Det var perfekt som det alltid har varit igår sa min doktor. Men för dem som inte vet är det viktigt att hålla koll på puls och blodtryck när man äter metylfenidat.

Ska duscha nu. Känns dock lite jobbigt att gå ur min sköna säng.. det slipper jag visst inte undan. Jag är sugen på te!

Lunchdos 2x10 mg kl 12.30

Jag har tittat på klockan typ 4 gånger och hoppats att den skulle visa 12.30 för jag längtade till lunch. Folk brukar hävda att de förlorar aptiten av ritalin men det verkar inte gälla mig. Snarare tvärtom kanske?

Jag gjorde ordning (skratta inte) gyllenmust med russin i och en halv siktkaka med mycket smör på ena halvan. Som en redig pensionär!

Jag lärde mig sådana här kombinationer när jag jobbade på hemtjänsten. Jag blev jämt så sugen på sånt som åldringarna ville att jag skulle handla åt dem på Ica Esplanaaaad (Östermalm).

Tryckte i mig 2 tabletter ritalin och kom ihåg att ta min antidepp också. Den kommer jag förmodligen kunna sluta med om ritalin funkar bra, men till en början måste jag hålla allt annat på status quo så att man ser vad som är vad. Men.. det fuskar jag med. Jag sket i att ta voxra (som jag ätit som tillskott sedan maj för att den frisätter lite dopamin, inte lika mkt som ritalin dock). Jag har gått ner en del i vikt av den samt blir konstiperad som en gammal gubbe av den lilla tabletten. Om jag fortsatt mår bra kan jag ju fortsätta den här vägen.

Känner för att måla några julkort till. Jag kom på några fina motiv innan jag somnade igår. Är smått irriterad över ständigt ändrade planer vilket känns besvärligt. Det är visst typisk folk med adhd att inte gilla att ändra planer, men vem fan gillar det då?

Inga biverkningar idag förutom lite sus i öronen innan lunch. Bäst är att inte känna sig trött!

14.36: Känner mig lite darrig i händerna och spänd i axlarna och käkarna. Fortsatt lätt att fokusera eller svårt att tänka många snabba saker i en röra på en gång som jag brukar. Kroppen är tyst.

15.15 tidig eftermiddagsdos Börjar bli trött och lite skakig i fingrarna. Provar att ta 2x20 igen med ett glas julmust. Jag lägger mig i sängen med kuddar för ryggen så jag kan halvligga. Såhär brukar jag känna mig hela dagarna i vanliga fall. För trött för att sitta på en stol.

Jag undrar om jag har trappat upp för mycket men jag kan ju bara vänta och se.

Jag misstänker att jag har hög förbränning eftersom jag reagerade så snabbt på ritalinet igår, jämfört med folk jag har läst om, så jag kanske behöver mer än 20mg vid lunch för att hålla mig stabil och pigg under eftermiddagen.

15:37 Nu kom hörseln tillbaka men jag vill fortsätta halvligga ett tag till. Kroppen är trött än.

Imorgon provar jag nog 40 mg vid lunch för att hålla till 16.30. Känner mig jävligt irriterad på grannen som spelar nåt instrument nu igen. Nu sjunger dom också. Varenda dag är dom på’t L. Jag sätter på nya Justiceplattan högt för jag pallar inte gå ner och klaga.

16.11 Björn är tillbaka! Hurra! Jag känner mig fokuserad nu men har ont i axlarna och huvudet. Hade denna typen av problem innan också, fast gör det inte ännu ondare nu? Det är sån där spänningsvärk. Känner att jag borde göra någon nytta idag och önskar att jag inte kände så simultant.

16.30 Vad det går lätt att läsa nu!

Blev inte pigg igen trots eftermiddagsdosen tyvärr. Efter halv fem såg vi mest på tv men när Björn ville kolla på sina aspergers-program om teknik och en gubbe i skogen kunde jag inte koncentrera mig och somnade nästan.

Tänker inte ta mer ritalin idag för vi ska inte göra något särskilt. Imorrn får vi främmande!

Sammanfattning snabbverkande ritalin dag 2: Mådde jättebra 8-14 och hade knappt några biverkningar. Kunde fokusera, hörde bättre, läste med större lätthet, hade inte några oroliga tankeimpulser och var stabil i humöret. Dock avtog effekten framåt eftermiddagen och jag blev mindre fokuserad, kände mig lite ljudkänslig och allmänt trött trots att jag tog 20mg extra vid 15. Oroliga tankar höll sig dock konstant borta även framåt kvällen men kände mig lite känslig för ljud och var trött. tog sammanlagt 60 mg. slut för idag!

Tillbakablick på livet i min familj med den här funktionshindrade hjärnan

2011-12-09T05:00:00.000-08:00

Jag skulle nog själv dra mig för ett inlägg med så mycket text men det kan lika gärna rinna ut här som bland mina privata papper.

Så bra som jag mår sedan i morse har jag inte mått sedan jag var barn. Innan tio eller 9 kanske? Jag tror mina problem började blomma ut då, i samband med att puberteten kom. När strukturen jag var van vid försvann blev jag jättedålig snabbt. Det var inte för att mamma och pappa skiljde sig (för det var trevligt i bådas hem utan den andra föräldern också) utan på grund av något sekundärt till det. Stressen över att åka mellan Köping och Kungsör flera gånger i veckan, att ingen kom hem tidigt, för innan så kom pappa hem vid fyra jämt och jag behövde aldrig tänka att nästa dag skulle vara annorlunda än denna. Pappa höll och håller än idag (tror jag) en ganska sträng vardagsstruktur med 5 mål om dagen, träning flera gånger i veckan och noggranna förberedelser inför allt som att göra matlådor eller packa min mulle-ryggsäck. Och nu förstår jag varför. Jag behövde den strukturen. För jag är lite lik min pappa inuti.

Mamma håller inte struktur alls. Hon är enormt flexibel och har extrem energi. Hon behöver knappt sova, äter stående vid kylen när hon är hungrig. Har ständigt nya intressen som hon engagerar sig i. Spännvidden är stor: från att hålla på med aktier, guld, fastigheter till apatiska flyktingbarn, gud, andlighet, new age, psykodynamisk psykoterapi och miljöpartiet. Ena dagen är hon vegetarian och har förbjudit älgjakt i sin skog (förbjudet än) och andra dagen minns hon inte det och har köpt ett helt rådjur att stoppa i frysen.

Jag blev stressad och trött av att vara med mormor på eftermiddagarna istället, som var orolig för att hon behövde åka hem till morfar, för han var en gubbe av sin tid som inte kunde sköta sin matlagning och diabetes själv.

Hon såg också först av alla att något hände när jag var tio, och att jag inte var glad och började vara irriterad på henne. Jag hade inget tålamod och jag var ledsen. Jag klagade på henne: Hon körde ryckigt (gas, broms, gas, broms) så jag blev spyfärdig och pratade jämt om vad morfar hade ätit under veckans alla dagar. Hon sa jämt ”det där var väl inge gott” istället för att fråga om det var gott när hon hade lagat mat vilket irriterade mig. Och hon sprang omkring i köket när vi skulle äta. Hon ville väl inte sätta sig och äta själv för hon hade småätit under matlagningen (tror jag). Om hon satte sig var det med en kopp fil med ”kli” eller linfrön. Kul! Och just det där med att hon åt ur en jävla kopp istället för tallrik. Inget kunde hon unna sig!

Mamma och pappa såg inte att jag slutade fungera (vilket stämmer bättre än att säga sjuk tycker jag) så snabbt, för de hade svårt med sig själva efter skilsmässan. Dom var väl knappt äldre än jag är nu :-/.

Stressen över det sociala i skolan.. den är svårast att prata om kanske. Att en bästis fick en ny kompis. Kanske för att jag ville bestämma för mycket och tog så stor plats? Att en kille var våldsam och oberäknelig, så att jag var rädd när jag gick till skolan. Hade han samma funktionshinder som jag men reagerade som en pojke gör? Fast det var något mer där, för han saknade den normala ungens empati. Han högg mig i ryggen med en vässad penna en dag, massor av gånger och jag skrek högt, men vikarien bara stod vid katedern och sa ”snälla sluta”. Hon var för rädd för honom! Vi var åtta! Hon var en jävla sopa.

Det där störde mig ordentligt först när det inte var som vanligt hemma. Innan var jag så trygg.

När mamma skulle ge min anamnes från födsel och framåt under min utredning berättade hon nya saker som hon kom på om när jag var barn.

Jag pratade jämt (det minns jag) och var väldigt påhittig och aktiv. Livlig fantasi sa alla – det minns jag mest som en ursäkt för att jag ljög friskt! Jag hittade till exempel på att jag var halt och sen hoppade jag runt och sa att jag var det. Bäst kändes det att mamma sa att jag brukade säga ”jag är så lycklig ”. Jag minns att jag var det också. Jag älskade att vara med min familj. Älskade att leka. Älskade vackra saker, mönster, tyger, böcker, klänningar!

Jag var inte lika orolig i själen då, innan nio/tio. Jag riktade all hyperaktivitet utåt fortfarande, och sprang omkring och fick utbrott ibland, hyperfokuserade nog ibland då också när jag ritade. Men symtomen av adhd skadade i varje fall inte mig.

Så som jag känner mig inuti idag kände jag mig kanske då. Lugn men med fantasin, lusten och nyfikenheten kvar. Den märks mer för mig själv när jag inte är orolig.

dag 1 med ritalin och IQ-tester.

2011-12-08T09:08:00.000-08:00

Träffade min behandlingsansvarige läkare på Rosenlunds öppenvårdsmottagning i Stockholm i morse. Han var riktigt bra i sitt bemötande, vilket är viktigast tycker jag. Han lät norrländsk och var kanske 37 år. Behandlade en som en like snarare än en underställd vilket jag tycker är synnerligen viktigt att vårdpersonal gör. Särskilt med tanke på hur hierarkiskt det ofta är i psykiatrin. Vårdare och sjuksköterskor behandlar ibland läkarna som om dom vore gudar.

Min psykolog var också med. Hon vill alltid vara med när hennes klienter träffar läkaren första gången. Hon var även med när jag träffade en annan läkare där för tre veckor sedan men denna kvinna var verkligen olämplig för arbete inom psykiatrin så jag fick inget sagt och bad sedan att slippa träffa henne mer. Jag tror min psykolog höll med men hon säger såklart inget.

Jag fick framföra mina önskemål och fick Ritalin, korttidsverkande.

Sen gick jag hem och sov till 16. Jag blir trött av ingenting.

Så gick jag och hämtade mitt ritalin, köpte direkt en festis och tog 1 10mg-tablett. Sen ringde jag min snubbe som är i Katrineholm över natten. Medan vi gick och pratade, ca tio minuter efter intaget, kändes något. Jag hörde bättre, såg klarare och orkade gå med rak rygg! Särskilt att orka sträcka på mig tyckte jag var en märklig grej, men så kändes det!

Jag köpte några julkortspyssel-prylar och gick hem. Väl hemma, ca 30 min efter intag började jag känna värmevågor och som om jag rodnade i ansiktet samt lite svårighet att dra in ett djupt andetag. Jag blev tvungen att gå på toa, typ som när man har druckit kaffe (ursäkta :-[) he he.

Jag kände mig inte orolig men väl lite yr så jag la mig i sängen (där jag helst alltid ligger fast jag grejar med saker). Tog min puls. Den var märkligt nog lägre än i morse! Trodde den skulle skjuta i höjden av det här?!

Nu har 2 timmar gått och jag är fortsatt lite illamående. Texten ser så svart ut på skärmen att jag måste kolla på tangenterna. Skärmen känns som den lyser för starkt. Mina ögon upplever liksom något men det är svårt att beskriva.

Jag känner mig lite yr, lite rasslig i magen, men har svårt att komma ihåg vanliga orostankar som brukar virvla förbi lite stup i kvarten.

Någon som känner igen sig?

Kan tillägga att jag har grubblat lite på mitt utlåtande trots att jag älskar min psykolog. Eller det är inte hennes fel.. det är testerna. Tack och lov att jag varit på andra sidan WAIS-testet än den jag kommer vara på som psykolog, för nu vet jag hur missvisande det kan vara. Det måste dessutom visa så lite av människan som svarats förmågor att det nästan känns obetydligt. Det inser jag nu. Jag har en del paradoxala resultat.. det gör mig fundersam på om testet verkligen mäter det som det avser att mäta?

Jag låg i lägre delen av normalzonen på aritmetik och ganska dåligt på matematiskt logiskt resonerande på testet men jag är en jävel på schack i verkligheten. Jag slår min mamma som har läst till matte F och gärna skryter med hur hon brilljerade under skolåren ;-).. självgoda är vi bägge två. men hur går det ihop? schack är väl logiskt resonerande? Att jag kan tänka många steg framåt för hennes och mina pjäser samtidigt. Och mitt arbetsminne verkade i många deltester ligga i normalzonens nedre del, men på sifferrepetition som mäter just arbetsminne fick jag skitbra.

Det finns så mycket mer till mig som de där testerna missar.. och jag minns att vi lärde oss redan kandidatprogrammet att HUR EN FRÅGA STÄLLS spelar roll för om folk kan svara på den eller ej. Jag bestämde mig för att jag ska informera mina klienter om att inte lägga för mycket vikt vid sina utlåtanden, för de visar så lite. Jag ska använda testerna för att hjälpa folk om de har nytta av diagnos. Det har man ju t.ex. vid adhd, eftersom man kan behöva medicin. Jag som har varit så för testning. Nu tänker blir jag rädd att det ska sätta geriller i huvudet på mina klienter.. så att de beter sig utifrån vad de uppfattade om sig själva i sitt utlåtande eller vid återgivningen. Jag måste tänka vidare om det här.

SAMMANFATTNING AV RITALIN DAG 1: Känner mig som när jag snusade fast med lite mer positiva effekter. Annars är det slående likt att ta en prilla när man inte är van vid nikotin.

tv-serien

2011-12-05T13:55:00.001-08:00

När jag skrev sist skulle jag på fest. Den här bilden tog Björn på vägen dit, föreställande min bästa kappa.

Jag köpte den i somras och ville ha den jämt så den slutade vara vit. Då tvättade jag den. Det stod endast kemtvätt men "som om" tänkte jag. Inte för priset utan för att det kändes så himla jobbigt att gå de fem metrarna jag har till närmsta kem och lämna in. Så jag tvättade den i min egen maskin.

Därför når ärmarna nu knappt längre än till armbågen. Men jag låtsas att det är meningen.

Det var jättekul på festen. Jag la ner mina försök börja snusa efter den kvällen förresten. Äter hellre godis när jag ska koncentrera mig än får kallsvett och diarré. Choklad med apelsinkrokant till exempel.

Igår var jag i Västerås och träffade en ny vän som jag skriver en tv-serie tillsammans med. Det är en tredje tjej med också men henne har jag inte träffat än. Dom har krokar på en stor produktionsbyrå som tur är för mig.

Jag var så trött igår och biblioteket var stängt så vi fick sitta på en thai-snabbmatsrestaurang och skriva.

Jag kom knappt på något medan "I." sprutade ur sig handling. Men idag hade det hänt något under natten och jag vaknade med en karaktär och ett par scener som jag skrev ner.

snuset

2011-12-02T10:59:00.000-08:00

Jag försökte börja snusa igår så jag köpte sånt här catch med lakritssmak för jag tyckte det såg ut som ett lämpligt snus att börja med. det vill säga tjejsnus.. ser det ut som.

Först höll jag på att leta efter öppningen i en kvart.. jag trodde man skulle öppna i den lilla delen ovanpå dosan där man tydligen ska förvara sina utsugna påsar. Jag la in en påse i käften.. såg SÅ harmynt ut. Sen gick jag till t-banan för att åka mot liljeholmens kvantum. Plötsligt kände jag mig trött yr och som att jag skulle få diarré samtidigt. Det var 2 min efter att jag stoppat in den där påsen i käften.
Jag försökte slänga den men viste inte var så jag gick runt med det där gafset i handen. Kände mig döende. Nikokicken varade i en timme tror jag. Seriöst!

Idag försökte jag motvilligt snusa igen. Jag la in en prilla efter en stor lunch (tänkte att lunchen skulle göra mig stark och lagom mottaglig). Efter 30 sekunder tog jag ut den.
Jag skulle klippa min snubbes hår men jag var alldeles skakig på hand. Det såg ut som en koncentrationslägerfrisyr.
Nu längtar jag efter att kicken ska ge sig vi kan gå på fest.

Det kommer ta tid för mig att bli hookad på det här. Inte som att ta sin första chokladkaka precis!

Amy istället

2011-11-30T17:33:00.000-08:00

Jag tänkte att idag ska jag blogga om det förskräckliga spektaklet jag och Rebecca var på. Svansjön.. men om man läste det finstilta såg man att det var svansjön med BOUNCE, och om man läste det ännu nogrannare såg man att det var "ett smakprov", en föreställning på två minuter, och sen en goodiebag med ett par gratistidningar och fyra tepåsar!!

Men jag har inte kunnat samla tankarna kring det där. Jag tänker på Amy Winehouse istället.

När jag bloggade på bokus skrev jag att jag tyckte om att läsa om Amy Winehouse, Lindsay Lohan och Kate Moss för att dom också mår dåligt ibland. Och dom gör också saker som vanligt folk som aldrig verkar se avgrunder eller förstå hur meningslöst allt kan kännas rynkar på ögonbrynen åt. Jag kände mig som att jag var en av dem för att vi var flickor som mådde dåligt ibland och skämde ut oss, och jag vet inga andra som gör det.

Men jag tänkte alltid att vi var flickor som mådde dåligt ibland, så dåligt att vi balanserade på en farligt tunn tråd, men sen ordnade det sig. Sen fick vi rätt hjälp. Hittade felet och löste det. Och levde lyckligt därefter.... för det måste vara rättvist, annars är det outhärdligt.

Det kändes outhärdligt när jag några månader senare läste att Amy var död. Samtidigt som Breivik var det. Ett nattsvart dygn mitt i sommaren.

Jag skämdes nästan för att jag hade haft henne i bloggen, så lättvindigt, och jämfört henne med mig när hennes problem var så allvarliga att hon dog snart efter. Betydde det att jag också skulle kunna dö snart? Det tänkte jag såklart, eftersom jag snabbt hittar varje tänkbart nytt skäl att oroa mig.

Sen glömde jag det. Kom på det senare igen. Glömde. Så kom jag på ikväll att jag har gjort mig massor av tankar om det där, varje gång jag kom på det.

Jag kom på att både hon och Kate och Lindsay var olika mig av fler anledningar än sitt superkändisskap. Dom famlade inte efter sina närmaste som jag gör när jag mår dåligt.

Jag kanske utagerar men jag ringer mamma och grinar efter. Och berättar ALLT för jag kan inte hålla några av mina funderingar hemliga. Dom vill ut i ljuset.

Och så ringer jag min pojkvän och håller mig nära honom. Ser till att få många kramar och om han är upptagen så sätter jag mig i hans knä så han måste krama mig lite.

Jag ser till att få det jag behöver från dem som älskar mig när jag behöver det. Och jag förväntar mig det från dem. För dom får mig att känna att jag kan förvänta mig deras stöd.

Jag har aldrig ens tänkt på att jag kräver för mycket eller stör. Jag griper tag i allt jag kan få girigt men med tacksamhet.

Därför är jag inte i samma må-dåligt-liga. Och om jag dör så dör jag men det skulle aldrig bli missbrukardöden som för Amy, för dom jag älskar har ett grepp om mig. Jag skulle aldrig gå så långt ensam. Så det är bra om vi människor har ordentliga krokar i andra. Om andra har oss ordentligt på kroken. Det var mest det jag ville säga.

Freud-medicinen

2011-11-29T04:40:00.000-08:00

Mycket har hänt sedan jag sist fick till ett inlägg.

Jag är ledig nu. Ska börja som ptp-psykolog nästa vår, efter en resa till Florida med min familj och sedan Vietnam med Slagsmålsklubben och deras respektive.

Jag har också fått mig en adhd-diagnos. Jag har gått runt och sagt att jag har adhd länge men när jag väl fick diagnosen och min WAIS-profil blev det ändå en chock.

Jag ligger högt, IQ 120, på den verbala delen men sedan kommer ett mega-glapp till min visuospatiala förmåga (visuell-rumslig förmåga, dvs att göra sig en föreställning av det du ser, det rumsliga. Dimensioner, avstånd) som ligger på 90. Här har vi bevis för något jag tagit upp tidigare i bloggen. Jag kastar mig till marken om en boll kommer flygande 20 meter bort. Jag kan inte bedöma avstånd! Detta kan också haft inverkan på mina försök till att ta körkort.

Jag kände mig så klumpig och osäker! Och lärarna blev frustrerade. Medan jag som trodde jag var så smart inte gjorde några framsteg tog övriga tölpar på intensivkursen A-körkort och B-körkort och C-körkort 3 gånger om. Det var så pinsamt. Jag avbröt kursen i förtid fast mamma hade lagt ut massor av pengar på att jag skulle gå den.

Jag började vara intresserad av neuropsykiatriska funktionshinder hos flickor när jag gjorde praktik på BUP, men då var jag mest intresserad av asperger/autism. I samma veva hade en god vän till mig intresserat sig för adhd. Det var hon som föreslog att jag kanske hade det!

Eftersom diagnosmanualen DSM-IV (snart V, fem asså) är gjord med endast vita pojkar som underlag är det få som känner till hur symtomen yttrar sig hos flickor. Därför har vi gått oupptäckta genom livet. Eller fått fel diagnoser. På senare tid finns det dock mycket info på nätet (och i forskningsdatabasen) om detta. Det är mycket ätstörningar, oförmåga att organisera/planera, kronisk oro (hyperaktivitet vänd inåt), mindre utåtagerande än hos pojkarna, sociala problem med kompisar, blyghet, överdriven känslighet (dramaqueen), sömnproblem. Sen måste man förstås uppfylla "koncentrationssvårigheterna" för att få diagnosen. En bättre förklaring är att säga att de exekutiva funktionerna (gubben i hjärnan som säger åt den vad du ska fokusera på och vad som ska ignoreras) inte är där. Dopaminutsöndringen är inte normal på detta område. Därför kan man som jag ha svårt med muntliga instruktioner. Man glömmer vad som sas först! Precis som det är svårt att lämna hemmet för man kan inte komma ihåg vad man ska ha med sig och var allt detta ligger, någonsin, vilket bidrar till en del förseningar :-( eller att man låser sig ute som jag jämt gör.

Här är en bra artikel om dopaminutsöndringen hos oss med ADHD.

Jag har haft störst problem med hyperaktivitet tror jag. Och min omgivning har störst problem med min impulsivitet. Jag kan slänga ur mig opassande saker! Samtidigt kan det bli jävligt roligt när jag är med. Min nuvarande pojkvän och en tidigare sa att de tyckte om mig för att jag hade så mycket energi. Jag tänker att det är liksom min adhd dom gillade! Jag satte sprätt på dem med mitt ständiga babblande och vivida kroppsspråk.

I vilket fall.. jag är också ledsen att jag har ADHD. jag har nämligen förstört många relationer genom att vara fruktansvärt dum. Att säga det som andra bara tänker. Som man inte kan ta tillbaka. Precis som en annan person i min familj har gjort mot mig. Ja för ADHD är hemskt ärftligt.

Jag brukar trösta mig med att jag tror Freud hade ADHD.

Han är alltid avbildad med sin cigarr och jag vet att han rökte oavbrutet. I hans hus i London kan man läsa på en skylt att han och hans hushållerska bråkade om att han spottade tobak i den mattklädda trappan till övervåningen.

Faktum är att nikotin sägs vara ganska effektivt för att lindra de problem med koncentration, fokus och i viss mån oro som folk med ADHD har. Därför har jag tänkt att jag ska börja snusa. Detta råder jag ingen annan att ta efter för det är inte så himla hälsosamt att snusa men jag ska prova. Jag har bara självmedicinerat med godis hittills och jag är trött på det. Jag är 30 nu! Kan inte alltid gå runt med väskan full av bananaskids och refreshers.

Jag ska förstås prova ut centralstimulerande också med start nästa vecka men jag vet ju hur lång tid det kan tänkas ta innan man hamnar rätt. Jag kan gott tänka mig att snusa under tiden.

Rökning däremot skulle jag aldrig ge mig på, förutom att jag till fest gillar att ta ett bloss. men snacka om att man känner sig smutsig och luktar helvete efter. USCH!

I alla fall så tänker jag vara öppen med att jag har ADHD, för jag är trött på att folk tror att det bara är små stökiga grabbar som har det. Eller att det på något sätt är förknippat med låga prestationer och låg IQ. Tvärt om i många fall!

Som min fina psykolog sa till mig en gång: Han som uppfann hjulet hade nog ADHD.

Hon älskar ADHD-patienterna eftersom de piggar upp henne. Det kan man ju förstå!

Efter en lång rad deprimerade människor som sitter krökta och pratar med små bokstäver ramlar en annan in med stor dramatik och svettpärlor i pannan, har naturligtvis sprungit dit eftersom man inte kan passa tider, pratar högt och fort om det ena och det andra.. Det är som kaffe efter maten! Hjälper en klara eftermiddagen!

"retroloppisflickkans bekännelser" etc

2011-11-04T15:45:00.000-07:00

Jag prenumererar på en massa bloggar som heter typ "vi gillar 60-talstyger" och "porslinisen" etc.. Jag vet inte om det är bra för mig alltså. Allas plejs ser likadant ut och det ser ofta förjävligt och billigt ut! Dom är ju hoarders dessutom. Det är kanske lika farligt för mig som om jag skulle ligga och plöja thinspirationbloggar var afton. För jag märker att jag blir påverkad och går ut och traderar på ananasformade bonbonjärer från guldkroken för 600 kronor.

Alltså dom visar stolt upp sina hyllor och skåp och man ba.. snyggt - NOT! Det är som att få en käftsmäll i ögonen:

behöver polaroid på glasögonen för att stirra på detta

Inte ens snygg ljusstake om det är ekeby

Baaaaaaaarf....urk... sök hjälp

Å den där fule fan. Den hade vi hemma när jag var riktigt liten. Påminner mig om amatören som målar nakna trollkärringar med rosa stjärthår och ställer ut dem på den lokala tågstationen.

kalvat

2011-11-03T10:34:00.001-07:00

Det gick bra på stadsbiblioteket igår. Jag blev placerad sist och tyvärr gick många hipsters i pausen.. det var ju lite av en besvikelse förstås. De borde ha placerat mig eller Linda Spåman som skrivit "Misslyckat självmord i Mölndalsbro" just innan pausen så hade publiken hållt sig stor. Hon bjöd på sig själv och var skitrolig. Jag blev jättesugen på att läsa hennes bok. Ska jag göra snart. Och jag var förstås också rolig.

Linda blir intervjuad här under:

Idag var vi ute och gick på Aspsten. Eller Maya joggade och jag och SMK-killarna gick. Det var så härligt. Vi gick in till korna och kalvarna på Lida och fick träffa en kalv som föddes inatt. Han hade jättelånga ögonfransar och blundade när jag strök honom över kinden.
Navelsträngen hängde kvar under magen på honom som en lång tråd.

foto Joakim Nybom

nyfödd kalv!

foto Joakim Nybom

DEBUTBAR Stockholms Stadsbibliotek

2011-11-02T09:01:00.000-07:00

Idag kl 18 blir jag intervjuad angående min bok på Stockholms Stadsbibliotek. Alla är välkomna. Fler som debuterade i år kommer att intevjuas och bokförsäljning blir det.

ps. Jag kommer att bära en skitsnygg rosa retroklänning som jag har har köpt på Tradera ;-). He he!

Our Friends in the North, Liz Hurley, höst, lakan, badrum, radioframträdandet.

2011-10-03T05:14:00.000-07:00

Min pappa är född i norra England, Leeds, och jag bodde med honom och mamma i några arbetarkvarter (nu hipsterkvarter...förstås) där på 80-talet.

Men jag vet inte om det är anledningen till mitt stora intresse för Storbritannien eller om detta snarare var något som väcktes när jag bodde i London eller kollade på tv-serien the Tudors.

I alla fall så såg jag nyligen kultserien som heter som det här blogginlägget.

Det är ingen sån där serie som alla kommer gilla som The Tudors eller nyare The Borgias där folk har samlag eller mördar varandra HELA tiden i vartenda avsnitt. Man måste nog vara lite intresserad av Storbrittan för att ens hänga med tror jag. Men om man är det, då är den fantastisk.

Den handlar om 4 kompisar från Newcastle och deras liv från 60-till 90-talet.

För mig knöt den ihop de fragment som jag känner till om den här tiden.

Det handlar mycket om hur korrupt det har varit ända uppifrån regeringens högsta topp och ner till Scotland Yard där poliserna i vartenda avsnitt låter sig mutas eller oprovocerat våldför sig på arbetarfolket.

Musiken var helt perfekt utplockad för varje avsnitt så man förstod vilken tid det handlade om. Jag tyckte förstås det var bäst i sista avsnittet där Common People med Pulp och Don't Look Back in Anger med Oasis plötsligt gick att förstå på ett annat sätt.

I alla fall så var den bästa skådisen helt klart "tjejen" som jag tyckte jag kände igen.. och så fick jag för mig att det var Liz Hurley! Jag blev helt "va herregud varför har jag trott hon var en sån bimbo.. hon är ju helt fantastisk" Jag tänkte att det var konstigt att en såååå bra skådis kunde ha varit med i Austin Powers. Och varför har hon bara talat om vikten av att hålla sig slank i alla tidningsartiklar jag läst med henne?

Sen gick det förstås upp för mig att det INTE var Liz Hurley utan Gina McKee!!!!!

Bimbon Liz Hurley.. typ

Skådespelerskan, geniet Gina McKee

Den enda likheten var ju egentligen att båda har ganska långa ögonbryn och smala ansikten. Och en viss koppling till tönten Hugh Grant, Liz Hurley för att hon var hans flickvän och Gina McKee för att hon var med i Notting Hill.

Det var det om det...

Just nu ligger jag på sovloftet i jaktstugan. Det är höst på Aspesten. Björn är frisk nog att vara ute i skogen och plocka svamp men inte jag. Jag kan bara titta ut genom fönstret. Det luktar rök från skorstenarna och övermogen frukt.

Men jag ska nog baka toscaformar lite senare. Och kanske göra lite äppelgelé. Jag har en ny silduk.

Det bankar och slår från stora huset för Hans är där och sätter in grejer till mammas nya badrum. Den blir typ det största rummet på övervåningen men väldigt fint. Det ser ut som ett spa där inne tycker jag. Det ska nog bli en eldstad där inne också! Jag kommer låsa in mig där och ligga i badkaret hela dagarna när det blir klart.

Just ja.. jag missade en auktion på tradera idag för jag sov till tolv. Mycket störande. Lakanet såg ut ungefär såhär:

Förresten var jag med på radio, P3 populär i fredags.

Här är jag och Foppa i studion:

Nej jag bara skoja.. det är herr Johan Wirfelt från modetidningen Rodeo.
Han nämnde flera kändiskompisar i livesändningen. Han känner nog många. Mamma tyckte han var jättebra och lät som en gentleman.

Man kan nog lyssna på sändningen här.

lyssna på mig kl 10 styrelsen p3 om nya facebook!

2011-09-30T00:24:00.000-07:00

Några stunder på bokmässan

2011-09-25T16:29:00.001-07:00

Bronkitrossel

2011-09-23T01:36:00.000-07:00

Jag är på väg till bokmässan med tåg. Jag känner mig smutsig och luktar alkohol och askkopp eftersom jag var på Berns där SMK hade efterfest igår. Så är jag tvungen att sitta bredvid en massa barn som gör matteläxan! Jag är irriterad på en kvinna i 50års-åldern. Hon började grina för att hon inte ville åka baklänges och ingen kollega kunde hon byta med. Jag har tjuvlyssnat och hon verkar vara från ett förlag precis som alla andra i vagnen. Hur fan fick hon jobb! Vissa förstår man ju bara inte hur dom klarar sig i vanliga livet! Som vuxna som bara tycker om pannkakor och inte "tål" kryddor. Åh matteläxan-killen hostar med ett riktigt bronkitrossel! Ska han inte ligga till sängs alltså!

påslakan

2011-09-22T09:29:00.000-07:00

Jag köper så mycket saker på tradera. Här är några av mina senaste favoriter:

Nu måste jag rusa för att hinna dricka något i logen innan min pojkvän och hans band spelar på Gröna Lund!
Imorrn far vi till bokmässan där jag signerar 15.30. Gud vad det ska bli kul! Jag ska våga prata med Lasse Åberg.

(H)ett tips!

2011-09-17T17:50:00.001-07:00

Jag gjorde min månatliga googling på mig själv i natt och fann då den HÄR bloggen där underskriften "Susanne" berättade allt om mig själv och min bok som stämmer men som jag inte har formulerat. Jag har svårt att formulera mig. Därav serier så bilderna kan hjälpa till ni vet!

Så förklarade hon varför Aline Kominsky Crumbs "Need More Love" är så jävla bra och varför hon (Aline) är ett sånt megageni också. Precis så som jag tycker fast jag har inte kunnat formulera det.. Jag är helt " Ja men för att hon ritar sig själv när hon har orange täckstift på sin fettiga finnhud och när hennes pappa hotar hennes afroamerikanske pojkvän med en hagelbössa"

Hon gillade Lynda Barry såg jag. Vet ni vem hon är? Hon ÄGER men det verkar inte finnas mycket av henne ute på biblioteken. Läs henne hörrni!

Jag försökte hitta en serie med henne när hon förlorar oskulden i en buske här på nätet men jag kan inte hitta den.. och jag orkar inte gå till bokhyllan. Men det här beskriver i alla fall stilen:

Hon själv här ovan. Cool!

Sen tyckte hon en massa saker om andra böcker också och jag satt liksom och nickade när jag läste. Och garvade. För det var igenkänning. Men jag kan ju inte säga vad det var jag kände igen för då vågar jag inte åka till bokmässan nästa vecka.

Vilket geni hon är, Susanne. Jag vet inte vem hon är men jag hade gärna prenumererat på en tidning där alla recensioner var skrivna av henne. Eftersom hon uppenbarligen formulerar allt jag inte får ihop i huvudet.

lilla sjöjungfrun av känt folk

2011-09-15T13:57:00.001-07:00

Jag ritade den här till en tjej som gör en bok med bilder på sjöjungfrur som känt folk har ritat.

Jag ritade en massa olika sjöjungfrur men alla såg patetiska ut. Det blir liksom som att man direkt tänker sig en vacker och välproportionerad kvinna (med fiskstjärt) när man ska rita en sjöjungfru och det är så patetiskt att rita det. Ändå älskar jag sjöjungfrur! Men jag ritade sådana där hela min uppväxt. Snygga damer med och utan fiskstjärt. Jag kunde väl typ inte komma på nåt annat motiv! Att ingen sa åt mej?

Jag försökte rita en sjöjungfru med valkar och en med fiskhuvud och fiskenät till hatt men de såg för tarvliga ut. Min snubbe skrattade åt dem.

Tjejen med boken tyckte den här jag skickade såg ut som något man ser på ett stengolv i Grekland. Det stämmer lite.

Förresten.. förra veckan berättade Simon Gärdenfors att The Wire heter "I narkotikans spår" på svenska. HAHAHAHA! Jag dog. Och så sa han att Brad Pitt och Håkan Juholt är lika gamla. Det kan väl ändå inte vara sant?

Vi var på ett event där man fick en goodiebag med ett par hotelltofflor. Alltså sådana där som är som en liten pappersbit.. som kostar ett öre att tillverka. De hade Hiltons emblem (wow åh tack)..

I alla fall så klagade jag på tofflorna och då sa Simon att han behöver fler inneskor om jag inte ville ha dem. HAHAHAHAHA!!!! Inneskor!

på seans i Kungsör

2011-09-06T04:04:00.006-07:00

I söndags åkte jag till Kungsör för att gå på seans. Jag är kvar här hos mamma och hade glömt min tekniska utrustning för bloggen, men så kom jag på att jag kunde fota mina bilder med mammas kamera.

I alla fall så var vi på seans hemma hos en dam. Det var bara damer där förstås.. män ska ju jämt avförda sånt här som hokus pokus.. eller?

Så kom ett medium från Köping. Hon sa att hon hade en kvinna med sig som hade varit med redan i bilen på vägen dit. Så pekade hon på mamma och sa du där, i svart, kan vi få ögonkontakt?!

Hon sa att kvinnan var mycket yr och trött och hade ont i fingrarna och frös om en fot särskilt. Mamma sa att hon visste vem det var. Jag förstod att hon menade att det var mormor men det där med foten kom jag inte alls ihåg. Men mediumet sa att hon hade massor av lager med kläder på sig för att hon frös så. Det minns jag att mormor hade. Hon såg så rolig ut. Typ 4 tröjor och så ett pälsfoder från någon gammal kappa ovanpå.

Mediumet sa att mormor hälsade att mamma skulle våga lägga sig i mer, samt att någon i hennes närhet också hade ont i fingrarna.

Till mig hälsade mormor att jag skulle lyssna på folk med erfarenhet så som mamma, att jag skulle resa mycket, hon såg österrike och schweiz framför sig (usch borgerliga länder fulla med gamla brackor) och att jag skulle PLUGGA MER! "JAG VÄGRAR" utbrast jag och alla damer skrattade.

Det kommer gå jättebra sa mediumet. Mormor höll upp en rosa pion sa hon.

Sedan kom en ung man i jeans som hade dött i förtid. Mediumet kunde inte få fram vem han ville till och vi alla kände en ung man i jeans som dött i förtid.

Hela resten av seansen gick åt till att försöka finna ut vem mannen var och vem han skulle till men det blev aldrig klarhet.

Jag kände mig ganska skeptisk efter det.

Mamma var överlycklig efteråt, för hon kände sig så säker på att det var mormors själ som kom. Jag kände mig mer skeptisk till om det finns ett liv efter detta. Som innan ungefär. Men det var härligt att mamma var glad.

Efteråt pratade mamma om att mormor hade haft en stor raggsocka på ena foten på sig när de hade varit på något offentligt evenemang. Om det stämmer så var det kanske hon ändå.

kommer tillbaka nu

2011-09-01T10:18:00.001-07:00

Jag har nu kommit till ett stadie med min uppsats där jag inte längre blir paralyserad så fort jag tänker på den och därmed kan jag börja föra en (förhoppningsvis) opretentiös dagbok igen.

Jag kom hem från Danmark, där jag var för att träffa min handledare, igår natt. Han var nöjd med uppsatsens introduktion och metod och vi pratade som vanligt om vad jag borde ta upp i diskussionen. Han är skitrolig och vet mycket om kändisar, knarkare och prostituerade (10 av 10 poäng med mina mått).

När jag gick från hans kontor insåg jag att arbetet har blivit överskådligt och att jag kommer att klara detta. Sedan kom de vanliga tankarna om hur meningslöst det ska bli att vara klar med uppsatsen eftersom jag inte vill ha ett vanligt hederligt jobb ändå men jag vill inte heller fortsätta vara så ohederlig som nu.

Nu känner jag mig som en som nästan alltid oroar sig över det hon istället borde jobba med och som mår som bäst när hon handlar som om hon vore höginkomsttagare.

Apropå det kom en hårkam från 30-talet som jag har köpt på Etsy idag. Jag är SÅÅÅ nöjd med den. Såhär ser den ut: Jag vet inte riktigt hur jag ska sätta upp håret med den men har hittat några förslag på nätet:

Jag är i ett skitläge med barret för den delen. Jag har en ryamatta-tjock lugg som är precis så lång att den inte går att ha på något sätt. Om jag ska ha den bakom öronen måste jag ha mittbena vilket får mig att se ut som en underårig konfirmand och ful:

Apropå hårkammen så älskar jag saker från den delen av art deco-perioden då man inspirerades av egypten. Jag har typ inget från den tiden men jag vill ha! Min favorit är den här väskan jag såg på en blogg jag följer, men den är ett utställningsobjekt och helt utom räckhåll:

Förresten var vi på en utställning igår, jag och gubben. Det var jättejobbigt att ta sig dit och väl där hade de inga skyltar på engelska, allt stod på danska.

Honoré Daumier hette konstnären i alla fall. Han gjorde bilder till La Caricature som hånade "borgarkungen" Louis-Philippe och högt uppsatta konservativa män i 1800-talets Frankrike. Jag tyckte han var grym och var helt hänförd tills teckningarna som hånade kvinnor som försökte utbilda sig och ville ändra skilsmässolagarna dök upp. Han var mot sånt.. Jävla dåre. I övrigt var han bra på samhällskritik. Han kritiserade på det där smarta sättet som verkligen förändrar något för det når ut.

Här är en rolig bild han gjorde som illustrerar hur den usle kungen stal allt de fattiga hade systematiskt och samtidigt hur glupsk och välgödd han var:

recension i svd, Per Israelson.

2011-08-16T02:12:00.000-07:00

se här!!!!!!

bifogar en vacker bild av Monika Beisner här, eftersom jag inte hunnit rita på länge.

ratta in radio ett - älskog på gamla dar-

2011-07-31T16:42:00.000-07:00

Ratta in radio 1 (101,9) imorgon 12-14. Jag är med i programmet från vaggan till graven för 3:egången på typ 4 veckor. Poppis or WHAT! "Älskog på gamla dar" är ämnet.. härligt! jag är mäkta insatt i detta.

early works 2, min första serie, om ett lyckat liv som jag såg det då :)

2011-07-27T04:52:00.002-07:00

Två kaniners lyckliga liv, 14/8 1991.

låt mig beskriva:
på dans
sportar
ute med båten
klättrar i berg
glada som fan
har fått en kaninunge, livet är fulländat

Early works 1

2011-07-27T04:34:00.000-07:00

Hund 25/12 1989
Jag älskar hundkojan i profil och staketet som jag har lagt så mycket tid på att rita.

fittigast i världen

2011-07-16T15:14:00.001-07:00

notera att jag lägger upp detta på en lördagkväll.

Jag och Björn snackar om att vara 12 i radio ett!

2011-07-07T08:26:00.000-07:00

På Måndag den 11e juli ska jag tala med programledaren Ingrid Wisell om hur det är att vara tolv år i ett 2 timmar långt program. Jag har ju en hel del minnen av hur det var under de där bekymmersamma åren när jag var i (sena?) puberteten (och samtidigt så lång som en vuxen). Jag har skildrat en del av den tiden i serierna Dans disaster och Kickersstilen (i den senare är jag iof 13).

Jag kommer att ta med mig min pojkvän Björn till programmet. Han hade en ganska annorlunda upplevelse av att vara 12 än vad jag hade. Inte så mycket freaky klädstil och känsla av att vara annorlunda. han brukar skriva i den här bloggen SMK. Jag tycker dock mest han verkar skriva där när han har något att klaga på :). Hans arbete är att vara medlem i banden Slagsmålsklubben och City.

Jag och Björn tycker om att vara på landet och i skogen vilket jag har försökt illustrera i bilden till det här inlägget.

wonderwall

2011-06-28T13:13:00.000-07:00

rasist

2011-06-28T13:11:00.001-07:00

prostituerad istället

2011-06-28T13:09:00.001-07:00

Stopp och väx

2011-06-28T13:05:00.000-07:00

Tidningen City dog men jag hade redan ritat fyra till så jag levererar dem här.

lol vid 1.38

2011-06-24T13:48:00.000-07:00

Traditional Ibiza

2011-06-23T12:35:00.001-07:00

finnar & myrstackar

2011-06-20T10:49:00.000-07:00

skam och girlpower

2011-06-16T23:18:00.000-07:00

Jag tänkte på att texten jag skrev i samband med min serie igår möjligen framställde mig som en självutplånande kvinna. En sån där som låter folk sätta sig på en och lägger all skuld på sig själv. Särskilt som jag säger att jag liksom ska skämmas för att jag är bråkig. En bråkig tjej som sätter killar på plats är ju vad folk vill ha? Jag tycker det verkar så, särskilt inom serievärlden. Där kan man plocka massor av poäng om man gör en serie där man pekar ut folk som har varit sexistiska genom tiderna eller nåt i den här stilen:

ruta 1. en kille säger något förbjudet typ "schyssta pattar"
ruta 2. tjejen sparkar ut killen genom dörren
ruta 3. killen står utanför och kliar sig oförstående i huvudet medan tjejen slänger ner hans tillhörigheter genom fönstret.

Nemi tex plockar rätt många poäng med den typen av strippar. Det är förståeligt eftersom hela världen är mansdominerad, kvinnor har behandlats orättvist sedan urminnes tider och det ser inte ut som att det kommer att upphöra inom en alltför snar framtid. Det är fanimej lättare att vara kille i den här världen!

Ändå känner jag mig obekväm och liksom...skriven på näsan! Det känns jobbigt att folk kan plocka poäng genom att förnedra män. Ha ha, nu ska VI ge igen i 100 år! Det känns lika obekvämt som att folk tror att missbrukare började knarka av fri vilja för att dom inte "orkade" gå den riktiga vägen. Även om folk vet att de hade föräldrar som slog dem ska de behandlas som andra klassens medborgare för de har VALT sitt öde själv och nu får de stå sitt kast. -Bara för att använda ett exempel på en attityd som väldigt många har. Jag vill inte jämföra killars situation generellt med missbrukares situation generellt (SÅKLART).

Så till det där med min skam igår. Det ska stå kvar där. Det är ju så det känns när man har låg impulskontroll samtidigt som man är intelligent och har god social förståelse. Känslan, skammen, är där som en vägledning. Den känslan känner jag för att jag inom mig vet så väl att det inte är rätt och dessutom är ostrategiskt av mig att skälla på folk.

Tyvärr har jag haft sämre förutsättningar än majoriteten av människor när det gäller att behärska mig, för jag är född med låg impulskontroll. Det är en del av min genetiska uppsättning. Jag har inte socialiserats till att beté mig så genom att iaktta de som uppfostrade mig, mamma & mormor och morfar, göra så. Ingen har sagt att jag ska göra så. Tvärtom såklart. Ändå har det gått att lära sig hantera det någotlunda för att jag har fått stöd och förståelse och det kommer att bli ännu bättre.

bråkiga tjejen

2011-06-16T02:34:00.000-07:00

Så pinsamt passande att den här serien kom upp just när jag åter igen har varit bråkig för nåt obetydligt litet. Det är ett av mina sämre karaktärsdrag som äntligen verkar ha fått en förklaring, men jag är inte beredd att outa den ännu.
Jag kan bara skämmas och göra det lättare att leva med mig själv genom att tänka på att jag också är snäll och omtänksam ofta, och att jag alltid ångrar mig och säger förlåt när jag har ställt till med bråk utan att det egentligen fanns skäl till det. Det är jätteviktigt att säga förlåt! Det känns bra att "mitt problem" verkar ha fått sig en förklaring också..men jag tar det sen.

ps. det är ju ändå stört att hon inte frågade mig!

När fan va det?

2011-06-14T08:16:00.000-07:00

Haaah! Jag hittade några bilder på desktopen som jag ritade för någon, högst 2 veckor sedan. Jag tyckte ba allt va så trist vilket de ju uttrycker ganska tydligt!!! Nu blev jag helt förvånad och ba "när fan var det" Jag har alltså haft kul i tillräckligt många dagar för att glömma att jag har haft tråkigt. Undra om det är bra eller dåligt. Att man glömmer så fort. lutar åt bra!

aidspjäs

2011-06-12T22:14:00.000-07:00

eventet

2011-06-09T00:35:00.001-07:00

Lyssna på mig och Anders Tengner i styrelsen i p3

2011-06-01T04:32:00.000-07:00

vad vi tycker om Kate Blanchetts miljöreklam

vad vi tycker om att Knausgård lämnar ut folk i sina självbiografiska böcker

vad vi tycker om bröllops-tv

pest eller kolera

för er som inte känner till Anders tengner så är han den stackars unge pojke som blir satt på skampålen i svar direkt i det här klippet. Jag är hon som läser bönen på slutet: http://www.youtube.com/watch?v=xA_rOS3U15I

Crème fraîche

2011-06-01T00:08:00.000-07:00

jag i styrelsen i p3 populär imorgon kl 11!

2011-05-31T12:33:00.000-07:00

jajjemen, imorrn kl 11 slår ni på p3 så får ni höra mig och han hårdrockaren som startade OKAY tycka saker om populärkulturella ämnen!

tjock

2011-05-31T02:50:00.000-07:00

Värsta bra modereportaget! ÅÅ kan inte vänta tills jag också blir 67!

2011-05-26T03:09:00.000-07:00

nationalmuseum

2011-05-26T02:19:00.000-07:00

Lady Gaga på min desktop 4ever

2011-05-24T08:45:00.000-07:00

Dom här bilderna har jag alltid framme på mitt skrivbord på dattan. När jag känner mig som igår.. helt tyngd och full av ångest för jag känner mig så tvungen att göra det jag känner att jag förväntas göra. Så jävla uppbunden till saker jag har påbörjat som jag inte vet om jag klarar av.

Naturligtvis (som alla neurotiker) övertygad om att det ALLTID kommer kännas precis så här hopplöst och dåligt. Så instängd och utan idéer om hur det ska bli bättre.. då kollar jag på dom här. Då känner jag mig friare. Som att det finns en annan väg. Jag vilar i fantasin att jag är helt galen offentligt som henne. I kläder som säkert ingen mamma i världen skulle uppmuntra en att bära.

Jag ser min mamma framför mig "Är det där mode nu" med en viss blick. Och man ba "Kritisera inte min stil" Och hon ba "vadå jag har inte sagt nåt, jag bara undrade" Som om jag inte visste vad varenda blick betydde!!

Jag menar inte att jag tror jag är värsta celeb som Lady Gaga men det betyder något för mig att hon finns där och är aspackad och visar röven medan hon blir BUREN ut ur klubben. Det lyfter en sten från mitt bröst.

Fina recensioner från Sydsvenskan och Bärgslagsbladet (min födelseorts lokaltidning)

2011-05-24T06:37:00.000-07:00

kära dagbok i city nr 8

2011-05-23T03:15:00.000-07:00

strippar i City förra veckan

2011-05-22T03:20:00.000-07:00

den här översta har ni förstås sett förut

stripp i City 12e maj

2011-05-12T01:23:00.000-07:00

Dagens strip i City

2011-05-09T14:08:00.000-07:00

Kolla på mina strippar från tidningen CITY!

2011-05-05T08:23:00.000-07:00

Jag insåg just att mina strippar har hunnit gå i tre nummer av tidningen CITY medan jag varit utomlands. Jag måste genast posta dessa här på bloggen så ni som inte har fått tag på tidningen kan hänga med.

SPX 2011

2011-05-05T05:57:00.000-07:00

Idag börjar seriefestivalen spx litegrann med en förfest på Morfar Ginko kl 21. Jag kommer dit. Här är fb-eventet.

Själva festivalen äger rum på Kulturhuset i helgen. Jag kommer att vara där för det mesta men signerar gör jag lördag 7e maj kl 12 och söndag 8e maj kl 15.

Det finns några saker jag gärna vill se på festivalen också. På lördag alltihopa!

1 Intervju med Martin Kellerman i Studio 3, Kulturhuset kl 15:30 - 16.15. Jag älskar Rocky!

2 Intervju med Dash Shaw Studio i 3, Kulturhuset kl 16.30 - 17.15. Den här killen har skrivit den asgrymma boken Bottomless Belly button. Den är riktigt bra och väldigt originell. Den är jättetjock så man hoppades att den skulle räcka ett tag men jag kunde inte lägga ner den när jag hade börjat läsa. Såå bra!

3 Galago-fest på Stacken, David Bagares Gata 17, kl 21:00 - 02:00 på lördag. Det går jag nog också på! Ses där!

Resångest

2011-04-28T11:28:00.000-07:00

Alltså jag hatar att resa. Jag älskar att befinna mig på destination men jag hatar att ta mig dit. Jag hatar buss, flyg, tåg, fartyg.. ja det hela. Så redan ett par dagar innan vi skulle dra till Florida började jag känna den där ändå odefinierbara molande reseångesten över att resa så långt som till Fort Lauderdale där jag befinner mig nu.

Dagen innan vi ska resa från Arlanda bor vi alltid på Quality Hotell för att det är gratis att parkera där hela resevistelsen. Så på morgonen igår eller när det nu var (tidsskillnad etc) väckte mamma mig kvart i sju. Planet skulle gå 11 och vi bodde VID flygplatsen. Mamma kallade detta sovmorgon för hon jobbar jämt och har andra vanor än mig. Så det började dåligt. Så det hela med en lång resa framför mig.. jag var sur ända in i själen. Jag ville inte prata, bara gå ner till frukostbuffén och trösta mig med lite pannkakor innan jag var tvungen att ta itu med resandet.

Jag såg en bild på Veronica Maggio på DN. Det gjorde mig ännu argare. Varför har hon munnen öppen? Det gör att jag inte kan ta henne seriöst. Den där sugöppna munjäveln för ju bara tankarna till porr. Varför gör hon sådär? Varför fattar hon inte? Jag kände mig sååå förbannad på Veronica Maggio.
Emellertid räknade mamma ner minutrarna till tidpunkten när vi behövde vara vid bussen som skulle ta oss 5 minuter bort, till terminal fem. Nu är det 28 minuter, nu är det 22 minuter.. etc.
När det var tio minuter kvar var hon galen på mig men hon är arg på ett tyst sätt som hon tror inte märks. Jag sölade ännu mer med avsikt för att jag är barnslig och blev provocerad. Jag ska säga vad det värsta är: Det är att hon skjuter ut hakan och drar in luft mellan tänderna när hon är stressad så det låter ssshhhhh. Detta har jag hört hela mitt liv. Särskilt när vi satt i bilen när jag var liten och jag tjatade. Då kom det "shhhhhhhssshhh"

Alltså jag älskar ju min mamma men när jag har ångest så går det så lätt ut över henne för att hon ändå kommer finnas kvar. Så nu.. när jag var stressad, finnig, för mätt, RESÅNGEST, provocerad av nedräknandet och insugandet av luft så exploderade jag och skrek åt mamma så hotellpersonal och bussresenärer och alla hörde hur hemsk jag är:

Gud vad jag skämdes sen när jag satt i bussen. Mamma såg ledsen ut men jag kunde inte ta mig samman och be om ursäkt. Jag kände på mig att folk i bussen tyckte synd om mamma och hatade mig.

En kvinna bredvid mig i bussen satt förresten och snörvlade jättehögt. Alltså fem minuter långa indragningar som lät högt som tusan. Att man inte skäms! Det är väl bättre att torka sig med armen om man inte har en näsduk än att sitta och snora sådär!

Sen när vi väl skulle gå på planet var jag vid bättre mod. Det var något band med synthar med bland resenärerna. Jag hade fullt upp med att fantisera om var jag trodde dom kom ifrån och hur deras kompisar såg ut i gaten. Så började jag kolla på en skitspännande skräckfilm. Det verkade som om allt hade löst sig!

Tyvärr dog min dator så snart vi hade kommit upp i luften och den tjocka boken jag hade tagit med mig, Simons 120 dagar, var så bra att jag läste ut den på under 10 minuter. På den lilla skit-tvn de hade i planet visade de kings speech som jag redan har sett och som suger samt glee som är den sämsta tv-serien jag vet. Jag trodde ett sömnpiller som jag hade hittat i mormors medicinlåda (gick ut 1997) skulle rädda mig men det hade jag TAPPAT! Så jag satt där rakt uppåner i planet och bara led! Det var lika hemskt som jag hade föreställt mig att det skulle vara.

I alla fall. Nu är jag framme. Mamma och jag ligger i vår hotellsvit och äter godis och chips och dricker öl. Vi har förstås bränt oss så vi ser ut som kräftor men vi är glada ändå. Det är grymt här.

Vem var det som sket?

2011-04-24T13:56:00.000-07:00

Ni har väl inte missat hundägarnas attack mot Stockholms joggare som det går att läsa om i tidningen CITY? Hundägarna menar att joggare bajsar längs kända joggingstråk i Stockholm som i Tanto, Aspudden, Vinterviken, skogen bakom KTH etc. Problemet för hundägarna är att deras hundar ÄTER (vad de tror är) joggarnas bajs.

Alltså ursäkta gamla surtanter och gubbstruttar som sätter upp lappar om att det är förbjudet för folk att bajsa, har ni sett joggingfreaksen i Stockholm? Det är typ värsta imagefixerade reklamare och journalister med nike-cykelbyxor och antisvett doo-rag för 2000 spänn som springer runt där. Dom skiter inte i någon gles skogsdunge mitt i stan! Alltså det är bara inte typen av folk som skulle vara okay med att bli påkommen med byxorna nere längs med ett VÄLKÄNT joggingstråk! Jag är säker på det.

Och kan alla hundägare vara så säkra på att det inte är djurexkrementer jyckarna äter?!

Och ja jag har sett bilden på den där marathonlöparen som har skitit ner sig under nåt lopp men det betyder ingenting. Han sket ju hellre i shortsen än att stanna och lägga sitt bidrag dessutom. Sådana är träningsnarkomanerna. För stressade för att STANNA när dom ska bajsa.

klicka här för nåt Hannes Delling från CITY har skrivit om saken

Några insändare som gick att läsa i CITY förra veckan:

Jättefina recensioner (2 i samma tidning!!!) som gör att jag känner mig FÖRSTÅDD!

2011-04-22T05:59:00.000-07:00

TRYCK HÄR

Jag har gjort affärer jag

2011-04-21T11:46:00.000-07:00

Nu ska jag börja blogga ofta igen. Jag har varit tvungen att hitta på och rita åtta strippar under mycket kort tid så att jag ska ha en buffert om jag inte hinner leverera varje vecka till tidningen CITY. Jättesnart börjar mina strippar gå där! Jag ska lägga ut dem här samma dag om ni inte åker t-bana (för det är bara när jag är på t-banan jag får tag på den där tidningen).

I alla fall. Idag mötte jag F. J. (jag tror han gillar att hålla sig lite hemlig) för att göra affärer. Vi skulle mötas 11.30 vilket innebar att jag var tvungen att stiga upp mycket tidigare än vad jag vant mig vid, eftersom jag har anpassat mig efter min nya pojkvän som har kille-som-spelar-i-band-dygnsrytm. Vad gör man inte när man är kär!

Jag var så sur att jag var tvungen att gå upp tidigt att jag tröståt rätt många nutellamackor. Jag tröstäter ganska ofta eftersom jag ofta tycker synd om mej själv. Helst tar jag till godis och bakelser naturligtvis. Mackor är ju inte så överdrivet gott och därmed ingen tröst. Jag tycker faktiskt inte det är så jävla farligt att jag gör såhär. Jag går knappt varken upp eller ner i vikt ändå hur jag än gör! Det är ju värre att röka och knarka liksom. Det enda jobbiga är att jag är proppmätt väldigt länge efter en "episod".

Jag brukade tänka att alla tröstäter men jag har på senare tid märkt att det finns folk som inte gör det. Dessa lyckliga ångestbefriade individer. Det är alltid killar! Dom har det så jävla bra.

I alla fall så var jag tvungen att slita mig från mackorna för att hämta tavlan jag skulle sälja. Jag var förstås sen. F.J. var mycket rolig att snacka med och satte guldkant på min morgon. Han pratade jättefort och hade massor att säga. Jag gillar sådana människor. Han sa att det var trevligt att träffa mig nykter. Första gången vi träffades var på min releasefest :/.

Det kändes lite jobbigt att jag hade platåskor på mig. Jag tror jag är längre än F.J. även utan platåskor men med dessa på kände jag mig som en jättestor häst. En ardenner typ. Det är väl de extrema komplexen för min längd jag hade i barndomen som har satt spår. På den tiden försökte jag gå omkring krokig som en ostbåge för jag trodde jag skulle se kortare ut då. HALLÅ IQ.. Jag lyckades väl bara med att se inte riktigt klok ut. SUCK!

F.J. och jag kom överens om att det är outhärdligt med folk som är rädda för läkemedel och värst med dem som inte vågar ta ens en huvudvärkstablett. All smärta ska dom härda ut. Allt har man förtjänat. Bit ihop och ryck upp dej! ... säger nån det till mig får jag typ ett Borderlineutbrott alltså!

Sedan visade F.J mig ställen i Banglatown där jag hade ritat händer åt fel håll och där benen var för korta. Han gissade att sådana där elever från serietecknarskolor som lärt sig rita säkra linjer störde sig jättemycket på min stil. Jag har märkt av detta lite.. att sådana här Asterixälskare irriterar sig på mig på flashback forum. Det roar mig!

Händer som ritades åt fel håll skyller jag på det fel jag inbillar mig att jag har i lillhjärnan, cerebellum. Jag har nämligen dåligt ögonmått och svårt att uppfatta avstånd. Om någon sparkar en boll 50 meter bort kastar jag mig omedelbart på marken för att jag tror den ska träffa mig i huvudet. Snacka om att man inte blev vald först på skoljympan.

När F.J. och jag hade gjort affärer kände jag mig tät. Det var härligt. jag gick till stadium och köpte ett sånt där svettpannband som jag ska ha nästa gång jag och min karl går på spinning, för sist svettades jag så mycket att jag trodde jag skulle bli blind.

strippar

2011-04-12T06:30:00.000-07:00

perkele vad det är svårt att rita strippar! 3 eller 4 rutor har man på sig att leverera och då ska dom helst hänga ihop med nästa stripp man ritar osv. det är typ omöjligt! det är extremt svårt att vara djupt allvarlig i en stripp också.
ja.. jag tror inte att jag kommer begränsa mig till att bara göra strippar någonsin. men jag ska försöka lära mig bemästra den här svåra konsten.

här är en av mina kära dagbok-strippar:

Intervju i tidningen CITY 4e april 2011

2011-04-07T03:06:00.000-07:00

Bilder från seriesnacket på Hallongrottan!

2011-04-06T14:39:00.000-07:00

Igår snackade jag och Carina Kågström med Bitte om serier och sånt. Det sas väldigt mycket intressanta saker tycker jag. Bland annat talade vi om hur man ska tjäna pengar som serietecknare. Det gäller att publicera samma grej igen och igen och igen tydligen. Samt håva in alla möjliga stipendium man kan. Det är nog ännu bättre att ha ett jobb på sidan av.. så man inte får skrivkramp i ateljén!

Jag och Carina signerar

Efteråt bjöd Annika och Tove från Kartago oss på middag där under bron ni vet. heter det under bron? Alltså under bron vid tanto.. nära strand. Alla åt anka utom Tove som åt musslor. Sen åt vi Crème brûlé förutom Tove som åt en chokladgrej. Alltihopa var skitgott och kul! Tyvärr är jag inget vidare på att fota med mobilen så man ser typ inte maten eller ansiktena.

Tove

Carina och Annika

Jag och Carina Kågström ikväll på Hallongrottan!

2011-04-05T02:45:00.000-07:00

Hallongrottan älskar serier!

Därför har vi nu bjudit in Carina Kågström aktuell med sitt senaste serialbum Nolltolerans och Daniela Wilks som debuterar med sitt något självbiografiska album Banglatown.

Carina Kågström må vara en på ytan stillsam skildrare av det svenska vemodet, men vi anar en av de starkaste eldarna där innanför västen, för nästan ingen kan leverera one-liners på ämnen som t.ex. fredagsmys, föryngringsytor och ensligt belägna hus, som hon!

Daniela Wilks och Banglatown. En debut som utspelar sig i London i mitten av 2000-talet. Ni som flyttade till London eller annan stor stad efter gymnasiet kommer säkert att känna igen er i Banglatown. Ni som inte gjorde det - misströsta icke! Banglatown är större än så.

Bitte Andersson, känd seriekonnässör kommer, utan darr på manschetten, att leda oss alla i hamn.

Varmt välkomna
Önskar
Edra tillgivna
Lotta, Hillevi, Alle och Hallongrottans vänner

hur man skiter enligt ayurveda

2011-04-01T01:48:00.000-07:00

Igår eftermiddag var jag i Göteborg. Det var ruggigt gråväder, inte helt olikt hur det är i Stockholm idag.
Jag skulle tala om min bok på Stadsbiblioteket och mamma var med för vi skulle hem till min gudmor på middag efteråt.
Jag var inte alls väl förberedd men mamma tog mig i kragen och talade om vilka poänger som var viktiga att ta upp. Det blev rätt bra tycker jag. Jag tycker rätt mycket om att prata inför folk faktiskt.
Dessutom kom en kompis till mig som pluggade i London och Köpenhamn samtidigt som mig. Bara att se henne påminde mig om en massa roliga och sjuka grejer vi var med om. Det får bli en annan serie.

bilder på publiken och mig när jag gör min grej här ovan

Efteråt på middagen hos min gudmor kom en ayurvedadoktor. Hon berättade massor av saker om ayurveda. Typ man får inte äta citron och yoghurt sent på kvällen.
Hon menade att det är för bekvämt på västvärldens toalettstolar. Om man inte sitter på huk och skiter som i indien kommer inte allt kiss och bajs ut.

Kära dagbok som strip City

2011-03-30T11:51:00.000-07:00

Om ca 3 veckor börjar den här seriedagboken gå som seriestrip i tidningen City. Den ska ni läsa och hör sen!

Recension av banglatown fr dagens bok

2011-03-30T00:40:00.000-07:00

här

p3 populär det var trevligt där

2011-03-29T03:11:00.000-07:00

Gå in och lyssna!!!

klippet från kulturnyheterna och bilder från P4 studio 8

2011-03-25T16:47:00.001-07:00

5.50 in i klippet dyker jag upp med min breda dialekt och mina falukorvsfärgade strumpeben. Kameran la på 2 kilo under hakan. Helt seriöst! man kan inte filma min konstitution underifrån! Ja ja det är nåt fint med det ändå. Jag var ganska avslappnad för Matilda och Don från Kulturnyheterna var så trevliga. Och sådär låter jag! Lite uppjagad.. "typ" "liksom" "å såååa" i VARJE mening! hahaha!

kulturnyheterna

Tidigare på dagen igår var jag med i Enhörning i P4. Jag har aldrig varit med i direktsändning innan så jag var lite nervös. Jag var helt "tänk om jag hostar och rapar i studion". Det gjorde jag inte. Däremot blev jag rätt sur på Enhörning. Han ba "Se till att ta din examen dina föräldrar blir så glada då" och "vad säger mamma och pappa om din bok"... Vadå vad säger mamma och pappa.. jag är nästan 30 år gammal! Det var förminskande. Som att han klappade mig på huvudet.

Människorna som satt inne i kontrollrummet var så himla trevliga. Det var skitkul att sitta där och se hur det gick till när de ringde Henrik Schyffert och satte på låtar och sådär.

Här är några bilder därifrån:

Jag i kontrollrummet

Erika, tjejen i bilden var så himla bra. Hon påminde mycket om Tina Fey! Det säger ju allt! Han med röda scarvesen var också jättebra. Hans röst var väldigt Jack om vi ska snacka 30 rock. Han borde ha ett radioprogram på natten med den där rösten.
Han vid kontrollerna sa inte så mycket. Han frågade Henrik Schyffert om han hade handsfree för han lät så burkig. Det låter bättre om man pratar direkt in i luren (antecknar).

framträdanden imorgon fredagen den 25e mars

2011-03-24T08:44:00.000-07:00

Ska vara med i Enhörning i p4 imorgon klockan 1330-1345 nånting. Hon Ulrika som var på mtv för några år sen ska också vara med. Om nån vill höra mig babbla lite.

Sen visas ett inslag med mig filmat hemma hos mig på svt1 kulturnyheterna imorgon kväll kl 1900.

bloggat på bokus igen

2011-03-24T08:00:00.000-07:00

Jag blev sjuk när jag var liten

intressant recension i tidningen kulturen

2011-03-24T07:58:00.000-07:00

Banglatown - Gustaf Andersson

Nytt Inlägg på bokus blogg!

2011-03-22T05:15:00.001-07:00

Jag är i alla fall inte ensam

Sofia Olsson berättar så fint om min bok i p1

2011-03-22T01:35:00.000-07:00

skamkänslor på liv och död

jätterolig och välskriven recension av Banglatown (Arbetarbladet)

2011-03-20T12:45:00.000-07:00

helnojig romandebut - Bodil Juggas

Jag storgrät och skrattade så jag kissade på mig (nästan)

2011-03-18T08:37:00.000-07:00

Maus

(mitt tredje inlägg på bokus)

Mitt andra inlägg på bokus

2011-03-16T13:46:00.000-07:00

Peter Doig

en favorit av recensioner på Banglatown (Aftonbladet)

2011-03-15T03:00:00.000-07:00

Ångestsvett med igenkänning av Ulrika Stahre

Bloggar tillfälligt på bokus. Här är mitt första inlägg därifrån

2011-03-15T01:57:00.000-07:00

Det jag inte hann berätta

stackars mig 13/3/2011

2011-03-13T11:59:00.000-07:00

sportlov

2011-03-07T14:15:00.000-08:00

vilken jävla signatur

2011-03-02T15:23:00.001-08:00

Å Roffe, han ska ha tack!

2011-03-02T12:20:00.001-08:00

releasepartyyyy!!!

2011-02-24T02:52:00.001-08:00

Kom och fira att min debutbok äntligen har kommit från tryckeriet den 10e mars kl 17-20.

Jag ställer ut originalserier, vi bjuder på cava, snittar och öl och Lars Jämtelid (Look) är kvällens dj. Plus att boken finns till försäljning till specialpris.

Restaurang Folkbaren.
Hornsgatan 72, Stockholm

facebookeventet finns här

Han ska ha tack

2011-02-23T13:49:00.001-08:00

Booty

2011-02-22T08:29:00.000-08:00

tipsi

2011-02-21T08:05:00.000-08:00

Jag tänker hålla det väldigt exklusivt med tipsen. Alltså det blir inga mängder med tips på den här bloggen.. så man vet att när jag väl tipsar är det nåt jävligt bra.
Jag är nämligen jättepetig och jag gillar ganska få serier. I ALLA FALL.. Klara gör jättebra serier. Hon gör intressanta iakttagelser som hon berättar om i serierna och hon ritar väldigt snyggt. Mycket psykon och udda folk som kommer med och det älskar jag.

Läs här: loud like a girl

Hallååå

2011-02-18T08:52:00.000-08:00

Glashalt

2011-02-15T11:46:00.001-08:00

good advice

2011-02-13T05:16:00.001-08:00

Vapiano

2011-02-11T07:33:00.000-08:00

Jag vill inte bli Betty Draper!

2011-02-09T04:14:00.000-08:00

iphone

2011-02-04T12:59:00.001-08:00

jewish shit-brats

2011-02-03T05:14:00.000-08:00

medan ni väntar på nästa avsnitt i den här följetongen (lång kommer sitta uppe ikväll) kan ni lästa några utvalda favoritrutor av min stora idol Aline Kominsky Crumb:

nose jobs, cawnrows

fake roccoco with a religious theme

* om det är svårt att se texten längst ner (den måste läsas såå brilliant):
What you had there was a sort of fake roccoco with a religious theme. A lot of brocades + purples plus doilies... within a general ambiance of "Longyuland" modern including wall to wall lavender shag + foil wallcovering.